Aftonbladet – 16 september 1868, sida 2

Mis Courtena; silfverregnet. Det är inte derföre att jag just är så kär i penningen, sade hon urskuldande; men man kan ju inte hjelpa sig den förutan. Mrs Lvan var stum, men Dora såg rodnaden på hennes kind och förstod dess betydelse. Dora kände sig lycklig, och lyckan är spraksam. Hon ber ättade dem huru hon arbetat på sin ritning, huru artig monsieur Merand hade varit, och i allt hvad hon sade var ständigt doktor Richards namm inflätadt. Mrs Courtenay tyckte alltför mycket om sin läkare, för att göra någon anmärkning i anledning af det oupphörliga upprepandet af hans namn; men då Dora efter middagen åter tog upp samma ämne, säg mrs Luan, som nästan icke hade sagt ett ord alltsedan den föregående dagens katastrof, upp från sitt arbete och sade i vresig ton: Jag hatar den der doktor Richard! Men, kära tant, utbrast Dora förvånad — alltför mycket förvånad för att bli ond. Jag hatar honom! uppr epade miss Luan; Se på hans kläder — så luggslitpa och gamla de äro; han är inte någon ski klig doktor. Han är ingenting — bara skr ph Hon var häftigt upphetsad. Dora skulle ha svarat, och det kanske med mindre respekt och foglighet än hon annars visade mot mrs Luan — ty hennes kinder blossade. och hennes ögon gnistrade — om icke doktor Richard sjelf i samma ögonblick hade blifvit visad in af madame Bernard. Det är ett godt tecken att vär patient är liflig,, sade han och tvädde fran: till mrs. Courtenay med ett vänligt leende; men jag tänker likväl inte u upp höra med mina besök här. Ni är ännu inte fullt frisk, min fru. i gon tindrade, dä hon