Aftonbladet – 16 september 1868, sida 2

Ni gjorde rätt uti att välja denna vackra, lilla tafla, återtog han; här har åtminstone fantasien fritt spelrum. Jag är inte någon nyfiken person, åtminstone inte i detta ords vanliga bemärkelse; men jag tillstår, att en liten tafla af en bland de mindre holländska mästarne en gång förskaffade mig åtskilliga angenäma stunder. Den borgerlige fadren, den gamla värdiga modren, deras unga blomstrande dotter — allesammans sutto de så lefvande framför mig. Rummet var stort, kanske något mörkt, fullt med hvarjehanda husgeråd, och tvenne blå porslinsvaser stodo å ett slags ekskåp. Alltsammans var måadt med den största omsorg i de minsta detaljer, så att det orientaliska mönstret på mattan, det blommiga tyget i modrens klädning, och dottrens fina spetsmössa, voro så att säga att taga på. Taflan var vid pass två hundra år gammal. Två hundra år med alla dess vexlingar, strider och generationer hade förflutit sedan detta lugna hem hade existerat i en eller annan gammal holländsk stad. Jag skulle ha gifviv mycket till för att haft törmåga att för en stund gå tillbaka till dessa stora ekpanelade rum, med dess bastanta möbler — för att ha kunnat få samtala med dessa menniskor eller, om detta varit för mycket begärdt, eftersom jag inte förstår holländska, att se dem i deras dagliga lif och husbållsbestyr. Det måste säkert ha varit någon ammare en trappa upp, der denne köpman varade sina penningpåsar eller räknade sina blomsterlökar. rt måste äfven den der värda matronan herrskat istora förrådskammrar, fulla med burkar måd inlagda saHvad den unga flickan angår, kunde jag lifligt föreställa mig hennes fågelbur och en tapisseribåge och en spegeli fönstret. Jag kunde föreställa mig allt detta, men endast