Aftonbladet – 15 september 1868, sida 3

var ett snille, som hade uppfostrat sig sjelf, och jag föll i hans snara. Doktor Richard talade mycket lugnt om sina svagheter, så lugnt som om de alldeles icke rörde honom. Ehuru Dora hörde på honom under tystnad, drog hon dock sina egna slutsatser. Ehuru hans bruna ögon voro skarpa nog, ögon -som kunde se långt och djupt, voro de dock mera genomträngande än skarpsynta. Hans eldiga fantasi förslöade skärpan i hans blick, och doktor Richard hörde till den klass af menniskor, som blifva offer för dem som äro dem underlägsna. Han visste det, men denna kunskap gagnade honom till ingenting. Sjelfva hans gåfvor förråda honom, tänkte Dora, och ha hållit honom tillbaka på lifvets täflingsbana. Stackars karl, fortfor hon, då han lemnade henne och aflägsnade sig med hastiga steg. Jag fruktar att han förslösar sina penningar på ett mycket enfaldigt sätt. Hvad skulle han väl med alla dessa ramar nu? Dora skakade på hufvudet åt doktor Richards oförstånd och kritiserade honom i tankarne, ännu då hon könr fram till museet; (Fotts. följer.) Familjen MFosenri. Gazetta di Venezia berättar, att konung Victor Emanuel skänkt de sista ättlingarne af huset Foscari 500 lire, och att denna olyckliga familj nu söker vaktmästaretjenst i sitt fordna familjpalats vid Canale grande, i hvilket en högre handelsskola skall inrättas. Grefve Foscaris familj, bekant genom dogen Francescos och hans sons af flera skalder skildrade tragiska öden, hörde ännu i början af förra år hundradet till Venedigs rikaste och förnämsta ätter. Detta exempel på djupt förfall är dock icke enstaka bland de venetianska patricier-familjerna. Palatset Foscari vid Canale grande är ett af de största och skönaste i Venedig; det begagnades under österrikiska herraväldet till kasern.