Aftonbladet – 15 september 1868, sida 3

trapporna och såg forskande på Dora. Ni glömmer att äfven jag blef förd bakom ljuset, svarade Dora leende. Ja, men det var i saker i hvilka ni endast kunde ha föga eller ingen erfarenhet. Men om jag hade betraktat den der karlens hufvud, borde jag genast ha insett att han inte kunde ha varit den som gjort den der vackra ritningen. Men det var denna som förblindade mig. Jag säg den och glömde karlen. Sålunda finnes det alltid någon ursäkt för mina misstag; vå jag måste uppriktigt bekänna, huru förödmjukande det än är, att det är min ständiga lott att bli bedragen. Det ligger för mig någonting obeskrifligt öfvertygande i en försäkran. — Ett barns falskhet har ofta fört mig bakom ljuset, och likväl g inte någon idiot, miss Courtenay, det försäkrår jag er. Han talade med ett allvar som nästan bragte Dora ur fattningen. Jag kan märka att ni är mycket benägen att skratta, återtog han; men deruti har ni fullkomligt orätt. Det är idiotiskt att låta föra sig bakom ljuset så lätt, och likväl är jag inte någon idiot — det påstår jag, i trots af hvad som nyss inträffat. Gör inte några invändningar, utan låt mig tala ut. Ni har naturligtvis läst Don Quixote, och det har sannolikt frapperat er, att denne olycklige man blott gör sig skyldig till ett enda misstag, och att han i allt annat är klok, förståndig och kunnig. Sådant är äfven fallet med mig. Nittionio saker ser jag klart och tydligt; men den hundrade, på hvilken jag misstager mig, är just grundstenen till byggnaden. Om denne Dubois hade föräkrat mig, att han var välvillig och godhjertad, en öm make och trogen vän, skulle jag skrattat åt hans försök att draga fördel af min godtrogenhet; men han sade, att han