Aftonbladet – 15 september 1868, sida 2

HSLVCLARRVLN den 1 Sept. Ehuruväl vi redan i lördags påpekat beskaffenheten af det första utlåtandet inom kyrkomötet, torde detta utlåtande, afgifvet af tillfälliga utskottet n:r 1, befinnas förtjent af ytterligare uppmärksamhet. Såsom bekant är hade rikets ständer vid 1865—66 årens riksdag inkommit till K. M:t med anhållan om de återstående prebendepastoratens indragning. K. M:t, som funnit denna anhållan befogad, har till kyrkomötet aflåtit proposition i frågan, hvaröfver utskottet i berörda utlåtande afgifver yttrande, finnande för godt att afstyrka bifall dertill. Skälen till detta afstyrkande äro ganska egendomliga hvart för sig; sedda i stort skulle de förefalla rentaf vidunderliga, om man icke redan på förhand vore ölvertygad, att det mesta inom detta kyrkomöte tyvärr kommer att utfalla till prelaturens förmån och troligen äfven ofta efter dess diktamen. Berörda s. k. skäl röra sig derom, att prebendepastoraterna äro nödvändiga för biskoparne, universiteternas ordinarie lärare i teologi samt en och annan teologie lektor, till experimentalfält. Biskoparne och lärarne vid läroverken skulle icke utan skada kunna undvara dem. För hvarje annan uppfattning än den prelatentiska måste det verkligen förefalla minst sagdt besynnerligt, att utskottets presterlige ledamöter (tvenne lekmän hrr Ribbing och Björck hatva reserverat sig), icke haft en enda tanke för församlingarnes kraf. Utlåtandet saknar åtminstone all antydan derom, att utskottet vid frågans bedömande tagit hänsyn till församlingens behof, såvida icke sålunda skall betraktas utskottets förklaring om uppgiften rörande prebendepastoraternas vanvård såsom ett osäkert rykte, tilldess officiella intyg om motsatsen blifvit anförda. Det är ju särdeles vackert af utskottet detta åskådningssätt. När fråga blir, huru församlingslärare i vissa församlingar böra tillsättas, så faller det icke utskottet in att taga dessa församlingars önskningar och behof i betraktande; endast huruvida en föreslagen förändring är fullt önsklig för de prester som för närvarande innehafva pastoraterna. Församlingen är således till för presten, icke presten för församlingen. Hade utskottet varit något så när konseqvent, borde det i samma betänkande åtminstone hafva uttalat sin öfvertygelse om önskvärdheten af den förändring vid presterskapets tillsättning i allmänhet, att Kyrkostyrelsen måtte få uppdrag att, med afseende å församlingslärarnes behof, utan afseende fästadt å församlingen, utse åt hvarje prestman det pastorat, som för honom och hans utveckling kunde finnas vara lämpligast. Detta vore endast en tydlig konseqvens at de läror utskottet förkunnar. Hvad skall man säga om dylikt? Ett oförvilladt omdöme kan icke gerna annat än finna såväl språket som anspråken. helt enkelt och rent ut sagdt — oförskämda. Hvad tror man sig vinna dermed? VUtskottet besvarar sjelft denna fråga: det är renlärigheten man vill omvärna. Om således 20 å 30 prebendepastorater beröfvas den tvetydiga äran af kyrkoherdar, som de högst sällan se ibland sig, eller kanske rättare, enligt utskottets åskådningssätt, om 20 å 30 biskopar och lärare icke sättas i tillfälle, eller snarare åläggas, att genom det andliga umgänget med en församling underhålla renlärighetens heliga eld i sina hjertan, så är svenska kyrkan i fara att öfversvämmas af irrlärige rester. Det är ju högst egendomligt, att iskopars samt teologie professorers och lektorers renlärighet hvila på så lös grund, att den behöfver stärkas genom ett officielt umgänge med församlingen. Det borde väl vara så, att kyrkans fäder skulle vara församlingarne till föresyn; utskottet har nu emellertid med en sublim nafviteY erkänt, att det i sjelfva verket är församlingen, som måste liksom hålla tummen på ögat på sina biskopar. Saken blir så mycket mera märkvärdig, ja hvarför icke rentaf löjlig — som en af svenska kyrkans biskopar å utskottets vägnar skrifvit urder betänkandet. Man tror sig således visserligen vinna renlärighetens bibehållande genom att, i likhet med själsförvandterna i Rom, besvara det svenska folkets genom dess representation och regering uttryckta önskan med det .obevekliga non possumus; men hvad vinner man i sjelfva verket? Först och främst inser hvar och en, hvars andliga öga icke är behäftadt med starr, att renlärigheten har ingenting att beställa dermed, om de återstående prebendepastoraternas andlige vårlare äro vanliga prester eller ej. Dernäst borde det väl vara lika klart, att om vedervörande slå döförat till för äfven de anspråkslösaste reformer, hela kyrkomötes-institutioen derigenom göres förhatlig. — Vill man nödvändigt drifva saken till sin spets, kan let ju icke vara omöjligt, att man förmår å reta den redan från början emot denna nstitution misstänksamma, allmänna meninsen, att denna icke hvilar förr än alla spår vf svenskt kyrkomöte äro bortsopade. m tt sådant mål kan vara för kyrkan efterträfvansvärdt, öfverlemna vi åt dess högnögende representanter att afgöra. Oss förealler det, som de borde betänka sig två ånger, innan de spänna bågen för högt. Frågan förekommer sannolikt till afgörane i morgondagens sammanträde. Det skall li intressant att se utgången, icke så mycet för frågan sjelf som icke mycket mer för ännedomen om kyrkomötet. ) (ERTNANIREDE NERON TG Utnämning. K. M:t har den 12 denes till revisionskommissarie i kammarrätten tnämnt och förordnat revisorn derstädes, ofkamerraren C. A. Rosell. DA AD BET