arftagerskor, utan aktiebolag locka till sig deras penningar. Det finns nu icke längre pågon Robin Hood eller Claude Duval, som brandskattar biskopar eller dansar menuett med fina damer på landsvägen; men det oaktadt flyga penningarne äfven nu för tiden belt ledigt och -oförmodadt ur ens fickor genom någonting som kallas för höga räntor. Det är bedrötligt, mrs Courtenay, högst bedröfligt; det enda är, som ni vet, att vi inte födas hit med fickor. vå Nej, det har ni verkligen rätt uti! utbrast mrs Courteray, slagen af det sanna i denna anmärkning, som dig förr hade fallit henne in; det är en mycket originel an— märkning, doktor Richard. Den är inte min egen uppfinning,, svarade han leende; men den är full af filosofi: Låtom oss derföre finna oss i denna olycka, som vi inte kunna hjelpa, och låtom oss tacka vår lyckliga stjerna att det inte kostat lif eller lem, som ganska lätt kunnat hända på en jernväg eller en ångbåt. Penningförlust är i alla händelser den minsta af vår tids tre onda ting. Ja, det är också. min tanke,, sade. mrs Courtenay, som nu ljusnade upp: Jag har alltid fruktat för att drunkna eller bli van ställd, och jag ville mycket hellre förlora mina aktier i Redmore-grufvorna än bara mitt venstra öga.u : Hon såg åter helt glad och munter.ut, och i denna sinnesstämning lemnade henne doktor Richard, med löfte om ätt komma tillhaka på aftonen. Mrs Courtenay var förtjust i sitt läkarträde (Forts. följer.)