Aftonbladet – 14 september 1868, sida 3

Redmoregrufvorna äro här nu, tillade hor gladt, i det hon pekade på sin lilla Högra and. Du skall veta, mamma, att jag är riktigt skicklig. Doktor Richard har sett på min sista ritning medan du sof; och han anser att monsieur Merand inte betalar mig tillräckligt för mitt arbete. Han råder mi att höja mitt pris, och det har jag också gjort; ty han sade! det midt i synen på monsieur Merand, som inte kunde motsäga honom. Och så betalte han nära hundra procent mer än förut. Hvad säger du om det? Mrs Courtenay, som nästan var ur stånd att tänka, kände sig både öfverraskad och lad. Hon såg äfven helt tacksam ut och hennes milda blå ögon lyfte sig upp mot doktor Richards ansigte med ett uttryck, på hvilket man ej kunde misstaga sig. Han log vänligt, satte sig ned vid hennes sida och inlät sig i samtal med henne. Han vände sig genast till henne med frågan om Redmoregrufvorna och framställde saken i en glad och skämtsam ton, som särdeles egnade sig för mrs Courtenays själsriktning. Dylika katastrofer, sade doktor Richard, äro lika jernvägsolyckor. och sammanstötningar af ångbatar, de enda variationerna i nutidens lif. Förr voro händelserna och vexlingarne af ett helt annat slag. Sköna damer voro inte trygga ett enda ögonblick, isynnerhet då de voro rika, utan utgjorde kungens, hans gunstlingars och mäktiga undersåters lagliga byte. Karlarne emellan hade alltid den rätt som var den starkaste. Rättvisan hade den tiden inte blott bindel för ögonen, utan sofätfven den djupaste sömn. En hvar måste vara sin egen polis och, såsom en naturlig följd häraf, äfven sin egen domare och jury. Men nu är detta försvunnet; ty älskare stjäla ickö fängte burt