Aftonbladet – 12 september 1868, sida 3

det vi återgåfvo i trio, hvarefter Händig, obeKymrad om afsked i allmänhet och detta isynnerhet, styrde vidare i ilande fart och beröfvade oss således snart vår vackra utsigt, för att icke tala om hvad han beröfvade de qvarstående... Det kändes i början litet tungt i bröstet och intet samtal ville komma i gång. Då man haft ett par dagars verklig, oblandad glädje, kan man aldrig låta bli att tänka ivom sig sjelf: troligen återkomma sådana aldrig werb Men så kommer hoppet och fläktar med sina guldskimrande vingar bort olycksprofetian och så, bur det är, blir man lätt och glad igen. Kaptenen — en gammal bekant till Sehlstedska familjen — tog fram en vinbutelj och uppmanade oss att dricka deras skål och detta giorde vi af hjertans lust och sände med vinden och fiskmåsarne de vänligaste helsningar, men ha ännu icke fått veta huruvida de kommit fram eller ej. Att vi sjelfva deremot lyckligt och väl kotomit hem, finner du af dessa rader, och att du gläder dig deråt, antar jag på god tro. Liksom alla våra små utflygter fram och tillbaka denna sommar varit ytterst angenäma, så var denna vår hemfärd det äfven, sedan den första känslan af saknad och tomhet väl var öfver, och till detta lyckliga resultat hjelpte oss medvetandet att Sehlstedt med familj flyttar till Stockholm i vinter och kanske stannar qvar här. Men för att nu återgå till hemfärden, så tänk dig en ljum sommarnatt på sjön, då man glider fram meln holwsr, uddar och skär, skönare och nare jua gre man hinner. — Slutligen sänker sig öfver dem och öfver vattnet en stilla skymning, genombruten af ett och annat ensbgt ljus, som tankfullt blickar ut ver vågen; stfernorna Pörja tändas; en eft