Aftonbladet – 12 september 1868, sida 2

Men nu några ord om den egentliga glanspunkten derute: skalden och hans hem. Har, mellan Nepomuk och verlden, dörren fallit tungt till, så har åter Sehlstedt den öppen på vid gafvel. Man kan ej se något mer vänligt och inbjudande än det lilla skaldeboet, som ligger der så hvitskimrande på bergshällen som en perlemosnäcka. Alla, alla äro der välkomna; höga och låga, snillen och hvardagsmenniskor, svenska akademiens ledamöter och den ringaste skutskeppare; för alla har han ett vänligt leende, ett hjertligt bandslag och ett skämtsamt ord. Och gär du ner i tältet, som han uppslagit i ena hörnet af den gräsoch trädbevuxna plan, hvilken från framsidan af huset sträcker sig ända ned åt sjön till, kan du vara säker att se ett smakligt dukadt frukostbord, en aptitlig liten sexa eller blinkande glas — allt efter tiden på dagen; — det är skaldens maka, som finner sin största glädje i att fägna sin makes umgän ver med hvad huset förmår. Att beskrifva henne är ett vågadt företag; bon är sällan stilla så länge, att man hinner fägsla hennes bild. Ån är hon och ordnar i någon vrå af trädgården, än är hon i köket, än ser hon efter att intet dammkorn glömt sig qvar ide trefliga rummen; det är hon, som tittar in i lotsarnes rödmålade kojor för att ge ett godt råd eller ordivera det eller det för en sjuk gumma; det är hon som tröstar och hjelper till höger och venster, alltid rådig, leende och glad; det är hon som kommer med hela famnen full af ljus och sprider det kring skaldens panna; hon som förstår att göra leenkring hans läppar bofast och blicken i hans öga klar... Också har hennes make. gifvit af henne den bästa teckning någun kan gifva, dö han skrifvit följande Urd: