Aftonbladet – 12 september 1868, sida 2

Små resebilder. Af ILEA. Af namnet Sandhamn, såväl som af skaldens beskrifning, skulle du tro att stället icke en gång eger så mycket som en skönhetsfläck (jag menar icke en fläck på skönheten, utan en fläck af skönhet) och mig synes det som bade den många sådana. Men det är icke en vanlig skönhet, en intagande, med grop i kind och vårsol på pannan. Sandär en vild, trotsig tärna med blixtrande ögon, fri panna, och kring denna ett svaliaf sjelfsvåldiga lockar, dem vinden får husera med etter behag. Hennes bara fötter trippa i sanden och kinden är brynt af sol ochi väder, men frisk är hon in i bjerteroten, och snörlif och planchett skrattar hon åt så det ger eko bland kobbar och skär och långt ut öfver vågen. Väl händer att hon, då hon är ur humör, knyter sin lilla fasta hand i vredesmod, att tårarna gniswa omkring henne som ett sijernregn, då hon i vildt raseri skakar sitt trotsiga hufvud, och att hon stampar i marken så att sanden yr upp i höga hvirflar, men hon måste vara skön i alla fall — ty hon kan icke annat. Det är hennes väsende, hennes innersta natur. Saken är blott den, att icke alla uppfatta hennes skönhet, emedan de flesta tycka om fina, veka drag, silkeslena lockar och ett blidti uttryck kripg mun och panna. Detta söker man förgäfves hos deu Sandhamnska skönheten, men jag frångår derför icke att hon har sitt stora, oförlikneliga behag. ) Sö A. Bi nr 199, 201—206 och 208—210.