Aftonbladet – 12 september 1868, sida 2

känner hvad värde jag sätter på sådana lifvets högtidsstunder. På eftermiddagen bjöds oss ett nöje af eget slag: ute på redden låg nemligen Rydbergska sti s brigg. Carl Johan, der, som du kanhända hört, femtio unga gossar hvarenda sommar få under en skicklig befälhafvares ledning göra en långtur för att bildas r sjömansyrket. Denne befälhafvare, en äldre man, kom nu på sin vackra med flaggor och vimplar prydda och af 12 gossar rodda slup för att fråga om det ej skulle roa oss att göra ett besök ombord på briggen. Vi voro naturligtvis genast färdiga, och du kan aldrig tro så tiefiigt och fint allt var der. Ett däck som ett salongsgolf och allt, från det största till det minsta, bärande prägeln af den utsöktaste ordning och prydli het. Alla gossarna iklädda sim vackra sjömunsdrägt af hvita linnebyxor och blåa ylleskjortor med sina breda, nedvikta kragar och på hufvudera lätta mössor med Rydbergska stiftelsen tryckt i gyllne bokstäfver ötver pannan som ett diadem. Intresserade af allt hvad vi sågo, hade vi en verkligt rolig stund; men fullkomligt obekant med alla sjömanstermer, kan jag tyvärr ej i detalj redogöra för något, med undantag af — en skeppsgris, som i oskyldig munterhet vandrade omkring på däck bland pojkarne och tycktes vara allas älskling. Han hade sin lilla bistoria, den kaptenen på stående fot berättade, medan vi beundrade hjeltens hvita skinn och präktiga hull: Kaptenen hade nemligen en gäng, då det skulle provianteras, fått se på torget i en smästad det stackars djuret, liggsnde på en bondvagn och sa hardt bundet, att repon skurit djupt in i köttet, Ban förbarmar sig dä öfver honom, köpte honom, löste honom venast från de vvärdiga fjättrarne och förde