Aftonbladet – 12 september 1868, sida 2

rummet ser för öfrigt litet allvarsamt ut, men humorn är ändå icke husvill der. Den sitter och kikar fram från brättet af en gammal mandarinhatt som hänger på väggen; den lyser ur ögonvrån på en väl tecknad björn, som håller på att inventera en nattsäck, scen från spetsbergsfararnes senaste färd och en skänk till skalden af professor Nordensköld. Taflan bär till underskrift: Björn säsom tullsnok. Men skalden — i det fallet lik andra vanliga menniskor — tycker ej om att midt framr sig se någonting så vederstyggligt som en björnfysionomi. Han har derföre klistrat npp konststycket på en bokhylla bakom sin skritstol, der det gör en ganska lustig effekt. för öfrigt intressantaste rummet är utan tvifel ska!dens atelier en trappa upp, der på ett staffli en nästan färdig tafia bjuder åskådaren ut på villande sjö, bland bränningar och brott. Ett sken ifrån den aflägsna fyren skimrar matt öfver de gröna vågorna och lyser in i hamn en gammal lasteka, med två mans besättnins, som arbetar sig igenom vågsvallet. Bord, öfverfyllda med böcker och tidningar, stödja sig mot längväggen; paletten hänger i ro på sin spik, väntande att få löst sina färgers förtrollning och från chiffoniern tlickar ett vördigt strutsägg ned på den genialiska villervallan omkring sig. Här, förmoda. vi, har sängmön sitt högqvarter, lutande rig ibland i systerlig förtrolighet. mot staffliet. De äro gamla bekanta sen många år och trifvas väl tillsammans, Ska vi ut och segla ett slag? frågade skalden, som ej vet hur bjertans väl han vill sina vänner och huru han bäst skall roa dem. Intet anbud kunde varit oss kärare Fyra man högt skyndade vi ned i hans trefliga båt — en femtonårig trotjenare — och ut flögo vi på de klara, friska böljerna, njutande i fulla drag af den gutlomliga luften, svm man tyt