— Emigranter. En resande landsman, som nyligen gjort en färd mellan Göteborg och Hull, skildrar i Norrb. Kur. sina reskamrater, emigranter, på följande sätt: Till reskamrater fick jag ej färre, än femhundra emigranter, hvilka dock ej kunde betraktas som passagerare i högre mening, än kreatur, om man nemligen fäster sig vid det sätt, hvarpå dessa arma menniskor logerades och bebandlades. De instufvades, lager på lager, i lastrummet, hvarest naturligtvis den högsta grad af osundhet uppkom. Luften dernere blef qväfvande het och öfvermättad af dunster. Snyftande mödrar, skriande dibarn, bräckliga gubbar och tärda ynglingsgestalter lågo der om hvarandra. Här hördes svordomar och der psalmer. Här spelades viol, klingades med glas och trumfades med kortlappar; der ljödo suckar och böner, allt i skärande missljud. En Tidemans pensel skulle här hafva fått rikt stoff till både rörande och gripande taflor. När ankaret lättades och fartyget sattes i gång, företedde de på däcket församlade emigranternas uppförande den mest hjertslitande anblick. De flesta lutade sig mot relingen med de förgråtna ögonen likasom fastnaglade vid strandens klippor, såsom ville de Då detta sätt draga fosterjorden med sig öfver det vida, vida hafvet. Det låg något i dessa blickar, som kom mitt hjertas alla källor att koka och fylla ögat med sjudande dagg. En saligen döendes afskedsblick är alltid vacker; men i en emigrants sista ögonkast på fädernekusten måste alltid ligga något hopplöst, som gränsar till förtviflan. I denna stund uppvalnade den qväfda kärleken, kärleken till den fattiga moder, som de öfvergåfvo; och mången — jag såg det — ångrade nu, om ock blott för ett ögonblick, sitt missnöje, sitt knot och sin brännande lust efter ett opröfvadt nytt. Fosterjordens grå klippor försvunno. Huru få af de femhundra skola väl återse dem! På qvällen höll en baptistpredikant bibelförklaring och bön, som under högtidlig tystnad afhördes af såväl lastdjuren (såsom emigranterna af sjömännen benämndes) som akterdäckspassagerarna. Hvilken sublim stund! Solens röda skifva rullade utmed himlaranden och kastade långa, dallrande strålar öfver hafvets omätliga spegel. Bruset vid stäfven var det enda, man hörde, utom pr dikantens vibrerande stämma, som lyste frid öfver detta lyssnande folk och dess äfventyrliga företag. En predikan på hafvet är mäktig; och fast orden voro enfaldiga och utförandet bristfälligt, såg jag intet öga, som ej badade i tårar.