reser du sjelf någongång till Sko, så bry dig ej om att göra några utflygter på Mälaren, itminstone aldrig utan respektabelt och tillräckligt sällskap. Följande dagen lemnade vi det gamlå slottet, sedan vi ännu en gång till afsked betraktat det på alla håll och kanter, lustvandrat i de gamla lindallterna, suttit en stund vid den höga sluttningen nedåt Mälaen och betraktat dess skimrande lek mellan le täta nedhängande trädgrenarne, njutit en halftimma af kyrkogårdens ljufliga skugga och tystnad och sist af utsigten från våra. fönster i värdshuset. Nå, sade vi, när vi reste hem, uu är let väl slut för i år med våra sommaratlygter. Ja, derom voro vi öfverens, Vi hade innu icke hört frestelsens ljufva stämma; men den kom — och från hvilket håll? — Från Sandhamn, från Elias Sehlstedt, den witbårige ynglingen derute bland lekande: vågor och kryssande solstrålar — hvem kunde: äl motstå en liten färd, en första och sista, litut? Jag ber dig således ha tålamod blott ännu n gång; det skall icke pröfvas ytterligare, ch har du det icke för min, så vet jag du var det för Sehlstedts sknll, ty att du känrer och älskar hans sångmö är jag lika sä-ker om, som att du får köra ett Gud hjelp by vär du nyser; ja, mycket säkrare, ty denna utighet tror jag börjar bli ur moden, utder let Sehlstedts sångmö evigt är och blir molern, ika visst som att solsken, vårregn och slomdott aldrig bli gammalmodiga. (Forts. följer.)