Aftonbladet – 9 september 1868, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. — Fredrikshamns bombardering. Unler dennå krigiska rubrik förekommer en kor:espondens i Helsingfors Dagblad från Fredriksamn, så lydande: Det kan vara skäl att tala om att vi i ett par veccor varit belägrade. Belägringstillståndet proklanerades med trumma, i det stadsboerna tillsades tt vissa tider ej besöka vissa delar af staden. Redan för en längre tid tillbaka uppfördes batteier emellan Bamböle träsk och staden, emedan, om det sades, ryska ingeniörstyrelsen beslutit, utt mot stadens vallar pröfva kanoner och bomber. Tillrustningarne sågo oss oangenäma ut, men vi rodde icke att det skulle blifva allvar utaf, vi ogo det för öfningar i batteribyggnad, hvilka nöjligen kunde utfalla billigare här än i Ryssand. En vacker dag i somras ankommo emellerid med en rysk kronoångare kanoner af diverse slag, och den krigiska leken begynte, som sagdt, ör ett par veckor sedan. Artilleristerna hade tagit det försigtighetsmåttet att skjuta bittida på norgonen, då få personer ännu äro i rörelse, och ingen vidare skada har ännu skett, än att några fönster sprungit och några persoher blifvit skrämla, icke af skotten, ty sådant bry vi oss icke om, vi gammalt fästningsfolk med en plantskola för krigare — den s. k. Finlandskij kadetskij korpus — midt ibland oss, utan af skärfvor och blybitar, som varit alltför närgångna. Vida flera sådana vjeser ha under denna profning regnat in i stalen än då vi under sista kriget bombarderades af len förenade flottan. En blybit for in genom önstret i ett rum, der flere barn sofvo; en annan log ned vid en trappa och skrämde med sitt väsande omkull en tjensteflicka, som tyckes ha stigit upp alltför tidigt. Vi skulle vara den ryska ingeniörstyrelsen, eller hvem som ställt till letta, mycket förbundna, om det snart toge slut och ett lyckligt slut. En annan sida af denna oröfning är, att den kostar vår nog anlitade invarteringskassa penningar, och vi lefva eljest relan i den ljufva villan att vi haft nog af pröfninsar i dessa bistra tider. En artillerist, som af någon tillfrågades hvaröre de skjöto så att skärfvorna flögo in istaden, svarade att sådant icke kunde vara möjligt, emelan de höllo vakt på alla farliga ställen.