Aftonbladet – 9 september 1868, sida 2

helsningar till de gamla kära vännerna, dem han aldrig har glömt och aldrig skall glömma. Dörrn, som den dagen stått åtminstone på glänt mellan honom och verlden, föll nu fill än tätare, och när eller om den mera öppnas vet Gud allena. Det går an att hans bjertas verld är så rik. Med en sådan maka och sådana barn kan man undvara mycket af det yttre. Och Nepomuk kan undvara allt. Icke en gång en tidning finnes i bans arbetsrum och har ej funnits der på länge. Han synes ej studera mycket annat än bibela och sina minnesblad, hvilka väl också äro innehållsrikare än all verldens böcker och tidningar. Emellertid-ljusnade hans anlete betydligt då vi frågade om han önskade läsa Fredrika Bremers biograf. Fredrika Bremer hade varit hans personliga vän; det var ett skönt minnesblad, allt hvad som rörde henne, och han sade det skulle bli roligt att först vänta på den boken och sedan läsa den. Det var en lycklig id af oss: skalden hade nu en tanke som sysselsatte honom, en väntan, ett hopp... han såg riktigt belåten ut och vi ha sedermera fått höra att den läsningen skänkt honom stor fröjd, ja, så stor, att han för den glömt till och med sitt schackparti och att han första aftonen suttit oppe ända till kl. 11 i stället att, som vanligt, ga till hvila så fort det skymmer, hvilket i hans tysta ram — ett skaggornas rike — blir hastigt nog. Vi utbytte i afskedsstunden våra kort; icke derföre att vi behöfde hans för att minnas honom, ty hans bleka, vemodiga bild stannar nog trofast qvar hos oss ändå, men för det han önskade det. Ack! jag kan se honom när jag vill, då han till afsked räckte oss sin hand och dagens sista strimma föll på hans afrärda gestalt, hans hvita hår och skägg och kysste den matta gnistan i hans ögal... Så skinrar månens a strålar tfver ena