Aftonbladet – 9 september 1868, sida 2

Men du skulle gå ut, tillrådde vi, vädret är så herrligt. Här utanför på gungar t. ex. kunde du ju sitta en stund? Nej... nej, yttrade han med tydlig förskräckelse och drog sig tillbaka som om vi ämnat bära ut honom... jag orkar inte gå... jag tål inte luften... och dessutom... tjenar det till intet... jag skall ändå dö i natt...n Helt bestörta sågo vi på familjen, i tanke att dessa hans ord inneburo någon profetia, men de sågo lugna ut allesammans, fast de trängde sig omkring, honom och smekte honom med ömbet. Vi fingo sedermera höra att denna tanke är hans fixa id och att han hvarenda dag under dessa sista två åren beständigt sagt detsamma... Spelar då schack ? frågade han. Nej, men bräde, hvilket jag förmodar att du som gammal prest excellerar i. Tag hit brädspelet! yttrade han helt lifit, till en af döttrarna, skynda, skynda 18 Och brädspelet bars fram och sattes i schackbrädets ställe, längst framme vid fönstret i den matta halfdagern, som knappast tillät oss urskilja färgen på brickor och kilar; men det gick ändå af gammal vana, gick alldeles ypperligt, ty jag blef Jan och detta framkallade hos min medspelare till och med ett skratt, ett barnsligt, besynnerligt, men som dock gjorde mig godt att höra, ty det visade att den gamle haft ett ögonblicks fröjd. Ett parti till... ett till!.... bad han lifligt, men hästarne stodo för dörrn, stampande och otåliga, och hur ondt det gjorde mig att säga nej, måste jag det ändå. Med innerligt vemod skildes vi från honom, och hans vänliga blick, hans ofta upprepade tack ! sågo och hörde vi länge efteråt och höra dem ännu, äfvensom hans