Aftonbladet – 9 september 1868, sida 2

gade bladen, dem hans darrande fingrar vänd: och vikit. Vid: andra fönstret stod han: schackbräde, hans dagliga tidsfördrif numera och der hans döttrar komma sin käre gamle fader att glömma mången plågsam jemförelse mellan förr och nu. Litografier a hans samtida skriftställare prydde vägger öfver soffan. Det hela företedde dock anblicken af något så stilla, så begränsadt, så undangömdt, någonting nästan klosterlikt, Det syntes mer än väl att portarne voro för alltid tillslutna mellan honom och verlden. Och dock uppfångade tydligt hans öra med välbehag ännu ett och annat ljud derutifrån. De gamla kära namnen der hade ej för honom förlorat sin klang. Han underrättade sig med intresse om en och annan af sina närmare bekanta och vänner; han gick tillbaka, ledsagad af minnets fack!a, till skilliga fordna glada stunder. Så t. ex. erinrade han sig tydligt Emilie Carlens bröllop, der han och Blanche varit marskalkar och han uppletade till och med en liten versbit, som han skrifvit ini det papper, der han gömt det ena strumpebandet, och som jag nu — med den stora författarinnans benägna tillåtelse — här återger, bedjande damerna i Filipstad om ursäkt att det rör ett så grannlaga föremål som — ett strumpeband: Detta band prydde Emilies ben, När hon blef vigd vid den skalden Carln. Jag, Nepomuk, och Blänche fingo hvar sitt, I blått och hvitt. Än är jag glad att ha det, Fast icke sjelf jag fick lof att ta det, Blanchen fick dock-ej heller, Ty det sogs af mamseller. Ja, hviskade han leende, det var... en vlad tid... men nu lider... jags.. st mycket... jag är sjuk.