Aftonbladet – 8 september 1868, sida 3

jr fölma och dyrbara saker, någonsin erfarit en änsla af att: här är mig godt att vara. Kalla, glänsande förgyllnvingar, tunga, nästan qväfvandesidendraperier, upp åt väggarne eller annars i stela rader spetade stolar, som förefalla att stå der och vänta att bli genomstungna af en nål med tillhörande insekt, bord med inläggningar af perlemor eller dyrbara marmorskifvor, så kalla, att man med en rysning drar undan sin hand derifrån — se der den eviga sagan om hvad alia dessa dyrbara gemak ha att förtälja, Här var det helt annorlunda: varmt och fullt strömmade solljuset in på föremål som likaledes bådei och för sig sjelfva och genom deras anordnande syntes ega värme och lif. Der fuvnos kunogliga länstolar och andra länstolar, men de tronade, icke, de prydde. I den stora spiseln i salen låg ännu aska och en oerhörd glödande brand — konstgjord, förvillande lik naturen. Midt emot på salens andra vägg hängde fru Ramborgs porträtt, måladt af Boklund. Hon sjelf hvilar i en nisch i Åkers kyrka med en ofantlig kopparhäll öfver sig och vid sidan ett uppslaget, tryckt plakat, som vid olycka och — jag tror — förbannelse befaller de lefvande att lemna hennes graf i ro. Då Erik XIV på sin stora räfst varseblef denna sköna godbit — kopparhällen nemligen — aktade han i början ej för rof att vilja borttaga den. Men någon af hberrarne i hans svit gjorde horom då uppmärksam på en t hvars slut lyder ungerör min hälll pade: spå så (Förts.)