Aftonbladet – 8 september 1868, sida 3

Bonden hade emellertid verkligen rätt: båten började bli otörstig och vi kommo oskadde öfver till andra stranden. Som vi lade i land och hade gått endast några steg å Åkers område, kringsväfvades vi plötsligt af en hel liten svärm snöhvita fjärilar. Vi togo oss för att räkna dem och det var snart gjordt: de voro nio, Det föll oss in att det var alla sånggudinnorna som beledsagade oss på vår väg till den gamle skaldens boning. Akers socken är flack och ful och vi tyckte just synd att ett så poetiskt sinne som Nepomuks skulle bindas vid denna ödsliga torfva. Men när vi ändtligen hunnit fram till den höjd, nedom hvilken prestgården låg, framstod denna senare, riktigt täck — och kanske så mycket mera genom kontrasten — inbäddad som den låg mellan höga träd. Det var ett litet vänligt tjell med sin skuggrika gård och gräsrundel på ena sidan och sin Litet vilda, fantastiska trädgård på den andra. Vi blefvo välkomna så som jag tror man endast blir det på landet: En öppen famn, ett tårfullt öga, En trofast hand, ett hjertligt ord Och sedan under lindar höga Ett välförsedt och trefligt bord. , Ja — allt detta fingo vi, men på samma gång den pnedslående underrättelsen, att vi hade föga eller intet hopp att få se värden sjelf, som, sjuk till kropp och sinne, aldrig gick ut ur sitt rum och lika litet brukgde ttagea besök der, E 5 kb denna njutning, Ilvad var vär li önskan mot hans välbefinnande? Naturligtvis ingenting. Vi skulle ej, för ägt pris velat TREA honom ett ögdnblicks oro, och kunte föröfrigt