Aftonbladet – 7 september 1868, sida 2

Endast några dagar har kyrkomötet varit Åi samladt, och redan har det beträdt afvägar — för att begagna ett lindrigt uttryck — Lb hvilka vi mäste lika mycket beklaga som ogilla. Ehuru det är för hvar man veterligt, att de från gamla riksdagsordningen ärfda, stående utskotten vid våra riksdagar höra till det gällande representationssättets svårare brister, har man dock i kyrkomötets arbetsordning infört denna inrättning, som här är, om möjligt, ännu mera orimlig. Förslaget! om de sjelfskrifne kyrkomötes-medlemmarnes särskilda plats i samlingssalen vittnar om högdragna anspråk och om en prelatensisk exklusivitet, som svårligen kunna i folkets ögon lända den redan ej synnerligen högt uppburna institutionen till båtnad. Att förslaget blef mötets beslut, skall ej gifva det ett förnuftigt berättigande, som det i sig sjelft saknar. Snarare är det fara värdt, att man i majoritetens beredvillighet att gå in på ett sådant förslag skall se en maliciös antydan, att sjelfskrifvenheten är ett oting och de sjelfskrifne derföre böra liksom hållas på afstånd från dem, som äro verkliga representanter, d. v. s. de representerades valde förtroendemän. Men detta blott i förbigående: värreär en annan afväg, ej allenast från det tjenliga och passande, utan från det lagligen tillåtliga. Då vi uti erkebiskopens meddelande, af den 31 Augusti, om mötets öppnande läste, att inträdespoletterna för de valda ombuden blott kunna gälla intilldess mötet hinner att taga kännedom af valhandlingarne och fatta de beslut, hvartill dessa kunna föranleda, trodde vi oss kunna skrifva denna om en märkelig obekantskap med kyrkomötesförordningen vittnande tirad på ett visserligen oväntadt förbiseendes eller en nog långt drifven språksamhets räkning. Men nej — å mötets andra dag ville hr Nordström förmå detsamma att upphäfva ett laga kraftvunnet val och utesluta hr CO. G. Malmström, och ilördags har samma möte, som på fredagen förklarade sig icke ega rätt att pröfva de valdes befogenhet, trots hr Nordströms i sunda förnuftets och följdriktighetens namn afgifna protest, i sin arbetsordning infört ett stadgande om — sådan pröfning! Rörande det principiella i denna fråga, eller huruvida en representativ församling bör ega rätt att pröfva, sina ledamöters behörighet, torde meningarna ej vara synnerligen delade. Visst är, att hos oss ett parti finnes som yrkar att pröfningen af riksdagsmannaval skall hel och hållen. öfverlemnas åt kamrarne, med upphäfvande af landshöfdingeembetenas och K. M:ts (högsta domstolens) nuvarande befattning med besvär öfver riks. dagsmannaval. Man har också för ett sådant yrkande anfört, utom exempel från andra länder, i saken sjelf grundade skäl, hvilka synas oss ej kunna vederläggas: redan den omständigheten, att åtminstone en administrativ myndighet, såsom landshöfdingembetena, näppeligen är en lämplig grundlagstolkare, torde vara temligen afgörande. Äfven högsta domstolen kan i det hänseendet ej jemnföras med representationen sjelf, som ständigt och jemnt måste tolka grundlagen och der en fast praxis utan svårighet kan utbilda sig. Emellertid har riksdagen blott en decision i sista hand, när omständigheterna så kunna föranleda, af riksdagsmans behörighet; och att denna rätt tillkommer kamrarne, beror aildeles icke af någon axiomatisk konstitutionell teori, att så skall det vara, utan endast och allenast af en uttrycklig grundlagsföreskrift (R. O. 32, mom. 2), och den skulle derförutan ej finnas till. Någon sådan myndighet har kyrkomötesförordningen icke medgifvit kyrkomötet — såsom ock mötets majoritet förliden fredag erkände. Man har sagt, att kyrkomötet få grund af analogio med riksdagen borde ha den. Att från en åt riksdagen allenast genom riksdagsordningeus tydliga bud gifven makt sluta, att kirkorhötet skall ega dylik befogenhet, ehuru kyrkomötesförordningen ej innehåller ett ord derom, är ett analogibevis, hvaraf uppfinningens ära torde vara något tvifvelaktig. Att i en arbetsordning, af kyrkomötet på egen hand antagen (F. om kyrkomöte 10), göra en förändring i den för mötet konstitutiva författning, som stiftas af riksdagen och konungen, tveka vi ej att beteckna såsom. den mest uppenbara olaglighet. Detta är den sorgliga sidan af saken. Den har ock sin lustiga sida: den ifrågavarande i arbetsordningen är af noll och intet värde. Mötet har ej makt, som det har mod, att på detta sätt vränga de lagbestämmelser, i kraft at hvilka det är samladt. Vi skulle väl vilja se den kyrkomötesordförande, som tilltrodde sig att vägra en mötets ledamot, hvilkens val definitivt vunnit laga kraft, ordet, eller låta vaktbetjeningen utvisa honom ur samlingssalen, Vi tro, att man skall betänka sig två gånger, innan man skrider från en olaglighet på papperet till våld i handling. Vi ha ej dolt våra betänkligheter mot kyrkomötesinrättningen. Men — för att upprepa, hvad vi förut yttrat — med allt detta skola vi nu bruka denna inrättning till gagn eller — skada. Den är lagligen insatt att inför statsmakten uttala sig öfver folkets behof, äsigter och intressen i religiöst och kyrkligt hänseende. Vi deltaga derföre ej i deras glädje, som intet bättre begära, än att kyrkomötet må ju förr dess hellre göra sig omöjligt. De skola ej försumma att af sådana åtgärder, som den här omtalade, draga parti, för att alldeles undergräfva det förtroende, hvarförutan institutionen intet gagneligt kan uträtta; och från den ståndpunkt, de intaga, skola de visserligen härvid vara i sin goda rätt. Må man då åtminstone ej med berådt mod framkalla bittra och ofördelaktiga uttydningar, må man ej gifva anledning till upprepande af Petions ord i första Nationalförsamlingen den 27 November 1790, att teologien är för religionen, hvad chikanen är för justicen. PARREASESEREEANSNE Kyrkomötet, som i lördags afton afslöt behandlingen af det framlagda förslaget till arbetsordning, har i dag på förmiddagen valt medlemmar och suppleanter såväl i de fasta utskott, som föreskrifvas i arbetsordningen, som i det tillfälliga utskott, hvilket man beslutit nedsätta för behandling af frågan om