Aftonbladet – 5 september 1868, sida 3

skulle föda sig väl på knappt bete och sva gare utfodring. Men de blefvo ej begärliga de ansågos alltför små till växten, och stam holländeriet upplöstes. Emellertid har race; bibehållits af hr v. Celsing, som hyser sto kärlek för den. För att restittiera racen anseende — om vi så få uttrycka oss —in köpte r Juhlin-Dannfelt för några år se dan från Rydingsdorf i Sachsen några ko af Alganerrace (de vid mötet utställda); me dessa äro högst betydligt större än de son utställdes af hr v, Celsing: — ie förstaämn das lefvande vigt var resp. 12,s2, 10,51 och 12,50 tebtner, och deras mjölkafkastning Pp år uppgick till resp. 1032, 1526 och 167! kannor. Vi hafva velat omnämna dett: egentligen för att framhålla att äften Al gauerracen kan uppdrifvas till en ganske betydlig vigt och mjölkafkastning. Den tredje afdelningen utgjordes af pkörsningar af svenska och utländska racers, Denis grupp skulls följakthgen utgöra en profkarta på vara landtmärs åtrå att anställa korsningsförsök — och så var den äfven. Att dassa korsningsförsök bedrifvas i stor skala framgår deraf, att icke mindre än 28 tjurar. 50 kor och 57 qvigor voro utställda i denn afdelning. Vi fatta ganska lätt att lir pris domare sktills räka i stor förlägenhet när pilserna inom denna talrika afdelning skulle bestämmas; att här följa en bestämd princip var, synes oss, nästan omöjligt; enklast var, att bland de många utmärkt vackra djuren prisbelöna de vackraste, de som bäst föllo i ögat, Att prisdomrarnt, sedan deras svåra kall var fHilbordadt, uttalade den äsigt, att vid blifvande landtbruksmöten priser icke böra utsättas för tjurar, afsedda till afvel, hvilka uppkommit genom korsning af svenska och utländska racer, anse vi fullkomligt riktigt. Under beskådandet af den så utmärkt vackra utställningen af nötboskap, antaga vi utt många landtmän gjorde den frågan: hvilsen af dessa racer för Sverge den tjenlisaste? Men ingen lärer väl tilltro sig att bestämdt besvara denna fråga, emedan ingen ace finnes eller kan finnas, som är, hvad nan skulle kunna kalla — en normalrace. Ivar och en landtman torde väl gifva förerädet åt den race eller den stam han eger, örutsatt att han lyckats erhålla någon med vilken han är nöjd. Men derom torde dock e allra flesta blifva ense, att hufvudvilkoret en lönande boskapsskötsel är att vid vaet af race behörigt afseende fästes på den tfodring, som kan bestås djuren. Der tillången på foder är riklig, kan tvifvelsutan ilken som helst af de ädlare racerna anändas med lika framgång; men hvilken af essa som bäst betalar fodret är en fråga om ganska säkert ingen här kan med visset besvara, emedan derom saknas och torde inge komma att saknas en tillfyllestgörande rfarenhet. Emellertid just derigenom att de dlare racerna allt mera spridas här i lanet, emedan djurskötseln bedrifves med allt örre sakkunskap, så är det sannolikt att, iom en icke långt aflägsen tid, åsigterna cola stadgas rörande de särskilda racernas ireträden och lämplighet. Men det är icke blott af vigt, att boskaens lämplighet såsom mjölkoch kött-proucerande blir konstaterad — en annan äfen vigtig omständighet får ej heller vid bopsskötseln förbises, nemligen uppfödandet tjenliga dragare (oxar) för jordbrukets beof, och detta behof är och blir alltjemt gan! a stort, Om de olika racernas relativa idamålsenlighet i nyssanförda afseende eger an föga kännedom. Use ER 4