Aftonbladet – 5 september 1868, sida 3

m I kapitel, som bar olvanstaende OIVersKrilt, p. och som innehåller åtskilligt att tänka på ss för dem, som betrakta all agitation såsom glen styggelse och associationsbemödandena r såsom uppenbarelser af en onödig och skadvillig oro. Författaren yttrar: äl Af den böjelse att efterlikna utländska fön I rebilder, hvilken vanligen plägar anses som , ) ett af det svenska folklynnets kännetecken, finnes hos oss i sjelfva verket både för myct ket och för litet. Vi införa alltför mycket r främmande fals och flärd; men när det gälr Her att göra sig till godo andra nationers errt Ifarenhet i det, som godt och nyttigt är, då visar sig vår betänksamma tröghet i hela sin Er anda har en af de allra vigtigaste och i andra länder bäst bepröfvade drifkrafterna i oatidens samhällslif — nemligen de enskilda medborgarnes politiska agitation medelst föreningar, möten, adresser och dylikt — hittills förblifvit så godt som främmande för våra vanor. Endast egennyttan hos de herrskande eller den tanklösa räddhågan hos de stilla i landet kan finna frånvaron af ps litisk agitation hugnelig. Ty det är lätt 5r den uppmärksamme betraktaren att inse, att i vår tid mindre, än i nagon föregående, on mar göra tillfyllest för uppstatens inrättnu.., ändamål. Statsinrättninnående af nationens u. Her mindre — af garne lida alltid — iner vw... ktbartorrpedanteri, af formalism, af en on. sakhet. Hvarföre det? Derföre, att hos dem nas ett personligt, ett lefvande element; de äro I blott alltför ofta en bokstaf utan anda. Har man ej hos oss fattat och erkänt, att sta-l. tens verksamhet för försvarsväsendet varit ij: högsta grad otillfredsställande? Eller hvarföre har då den frivilliga nationalbeväpningen uppstått? Har man ej kommit till den öf-. vertygelsen, att statens bemödanden för folk: upplysningen äro otillräckliga — eller hvars! före verka då enskilda för detta syftemål? Dessa exempel kunde mängfaldigas. Med ett : ord: ingen vågar numera tiökä, att i får tid, ; mer än någosin, enskilda föreningars sträf-) vanden äro af nöden, för att väcka, egga och j fullständiga det officiella arbetet, statsverk-: . I samheten. I De enskilda föreningarne ha emellertid sin : egentliga betydelse såsom verkande för så-1 dana slags intressen, hvilka — i likhet med 1 -Ide nyss exempelvis anförda — äro för enll längre tidrymd väsentligen desamtna och i -Ikunna med väsentligen samma medel främ-l: ljas. Men det gifves i samhällslifvet en mängd angelägenheter, som äro af mera tillfällig na4 tur, som i dag i en, i morgon i en annan Iskepnad påkalla den medborgerliga uppmärkI I samheten, som fordra ögonblickliga åtgärder. : -IFör dem kräfves en annan, mera lättrörlig s häfstång, än de enskilda föreningarnes, och i denna häfstång är politiska möten, Att så-ls I dana ej hos oss blifvit en regelbunden vana, t är hvad vi i öfverskriften till detta bref kal1 lat en brist i värt offentliga lif). E Politiska möten verka, som bekant, huf-s vudsakligen på trenne sätt. För det första i 1 f 1 1 8 E I 1 a I Vv nd i mole tn PR Pe EA a genom offentlig diskussion, som utreder och belyser ämnet, som at tidningarne granskas och sprides öfver landet och som sålunda blir en kraftig väckelse för det medborgerliga inItresset. För det andra genom resolutioner, som efter föregående utredning i en enkel form fastställa det resultat, det praktiska slutpåstående, hvarom deltagarne sig förenat och för hvilket de dermed moraliskt förpligta sig att vinna anhängare. För det tredje genom petitioner, som sätta regeringsmakten i kännedom om allmänhetens önskningar och behof, och med den vigt, som skäl och grunf der samt namngifna samfundsmedlemmars underskrift ega, uppfordra henne att lyssna till c dessa önskningar och behjerta dessa behof.I Nåväl, invänder man, härmed afbjelpes ina gen olägenhet, härmed stiftas eller afskaffast ej någon lag, Hvartill tjenar då allt dettald bråk? Det är mycket sannt — svara vi—ijt att möten af enskilda medborgare med reso1 luiioner och dylikt ej kunna verka med omes Id Ibart reformerande kraft. Men skulle dåld s d Pp n r verkligen hela vår samtid, som på alla tänks bara slag af menskliga och samhällsuppgifter tillämpar denna form af associationsiden och som derföre anser den fria församlin; rätten såsom en af de allmänna politi grundrättigheterna, skulle — säga vi d samtid ha helt och hållet misstagit sig 0 Rådfråga England! En mera lysande seger, k I s vunnen af den enskilda politiska agitationen medelst föreningar, möten m. m., har verldss historien ej att uppvisa, än den som ligan mot ä spanmålslagarne efter en från 1838 till 1846 u fortsatt verskamhet, tillkämpade sig öfver den b aristokratiska hjertlöshet, som blott då fann n d e sin egennytta tillfredsstäld, när massan svalt. När skulle väl, utan en dylik agitation, den parlamentsreform, som bär datum af 1832, ha genomdrifvits? Och hur länge skulle vi derförutan Englands arbetare fatt vänta på fi den knappa rättvisa, som de vunnit genom fi 1867 års parlamentsreform? Väl veta vi, att det är vanligt att i bör-)u jan öfvermodigt håna politiska mötens utta-h landen ; men vi ha ofta sett, att hånet ha-sl stigt tystnat. Vi känna ock den beqvämal sj utvägen, att såsom demagogiska fraser sl stämpla resolutioner, som yrka reformer i ett fl. eller annat hänseende. Men det har visatiD sig att dessa fraser, när de uttalats i rätta e: ögonblicket, snart kursera, såsom fullhaltigta mynt, bland allmänheten, och att den me-m ning, Som nyss bekändes af blott tio, nu omki fattas af tio tusen. Vi ha mången gång er-m farit att petitioner, som vräkts under bordet ft under glåpord öfver packets anspråk, snart s framträdt i den nya skepnaden aft löftesrika ju — kungliga proklamationer!... Victor Hugola låter, i ett berömdt arbete, drottning Maria b Tudor med hårdnackad inskränkthet afvisam packets, önskningar, men hon får då af den fine diplomaten Simon Renard detta profe-h tiska svar: I dag, min fru, kan ni tala om la! packet, men i morgon skall ni nödgas säga uj folket. Dessa ord innehålla, i sammandrag, D den energiska folkviljans historia! te Af de nyliberale vänta vi mått och steg,!h äfven på detta område, till en reform i de politiska föreställningar och vanor, som råda pi i vårt land. När vi dagligen upplefva, attpi folkets officiella representanter, trots sin kän-1 nedom om folkets verkliga önskningar, sitta jb: med händerna i kors, skulle ej då foster-st ländskt sinnade män finnas, som äro beredda ja att taga sin andel af mödan och sin andel lfr af hånet, för att samla, stärka och gifva ett or sådant uttryck åt den allmänna meningen, rc att de ovillige slutligen tvingas att vakna ur förhärdelsens tunga slummer? Om man vän H der döförat åt fogliga yrkanden om reformiq, den nuvarande kommunala rösträtten; om y, man hånfullt uppmanar hundraoch tusen-lte tal af medborgare att begagna sin rätt och infiona sig vid valurnan, endast för att återog få nya bevis på sin vanmakt och rättslöshet rj inför penningväldet; om polisvåldet ses med likgiltighet at hufvudstadens kommunalrepresentation, om det af regeringen omhuldas och dess bjeltar belönas med indrägtiga tjenster, skall det då ej finnas nog sjelfkänsia, nog kz moraliskt mod för att genom offenthga möår ten väcka en agitation, tillräckligt stark att slutligen segra? Vi tro att det är möjligt. Men ej kommer segern i första hugget — det gäller att a vara. ihärdig... T.yckligtvis är folkviljan il stånd att vänta, vänta längre än dess motba ståndare. Ty folket är det verkliga maje-. stätet, som icke dör, som består, när andra majestäter, redan multna i grafkapellen och när antiqvitetssamlingarne tagit deras rostade kronor i förvar. ORTEN ki Krönika a