Aftonbladet – 5 september 1868, sida 2

— mål dels för en dum nyfikenhet, dels för en illvillig afund, och detta — såsom oftast är fallet — mest från sitt eget köns sida. Det andra, fastän betydligt mildare, sparade henne icke heller, och den som aldrig tycktes kunna förlika sig med hennes växande rykte, vara sjelfva Dalin. Men andra den tidens manliga storheter — såsom Creutez och Gyllenborg m. fl. — gjorde henne deremot full rättvisa och i en glad och fint bildad Ilskapskrets njöt hon behaget af att uppskattas både som sni!le och som qvinna. Ett om icke vackert, dock ganska angenämt yttre, en eldig och liflig själ, ett rikt och varmt hjerta, se der de band, hvilka — tilllika med hennes snille — fasthöllo för alltid vid heone de vänner hon vetat förvärfva sig. Sin älskvärdhet meddelade hon åt andra, sina mulna stunder, sina qval och strider behöll hon för sig sjelf eller delgaf dem understundom åt sin närmast förtrogna: sin sångmö. Med rörelse vandrar man längs den tysta stranden af ån, der hon säkert så mången gång sjelf vandrat, lyssnande till de små fåglarnes säng, till vindens susning, till vattnets sorlande, och seende solen långsamt sjunka i Mälarns glänsande våg. Att hon, likt andra högt begåfvade, sällan, om någonsin, var riktigt lycklig; att hennes erkända snille och förtrogna vänkrets dock icke voro tillräckliga att fylla ett lif, som försvann mellan eld och tårar,, visas bäst af de sista ord hon uttalade och som utgjorde en önskan att hvarken ihågkomma menniskor eller bli al menniskor ihågkommenn. Hennes snille har omöjliggjort det senare, men så till vida har man sökt gå hennes a till mötes, att den sten till höger vid ängen i Sko kyrka, under hvilken hon , Stknar inskriptidn. Men Ir skyl