Aftonbladet – 5 september 1868, sida 2

m—Kt 2 x x-x.s. —-——QV———-a skat sig i.en herre, som bodde på det snedt öfver viken belägna Sjöö, och som ofta brukade ro öfver till Lugnet. Det skulle varit arrendatorn Johan Fischerström. En dag, berättas det, hade hon suttit under en ek och sett honom i hans båt komma ute på fjärden, men i detsamma hade båten kantrat och han fallit i, hvarvid hon af förtviflan kastade sig -sjelf i den då mycket djupa ån, hvarur hon uppdrogs af en betjent, men dog ett par dagar derefter. Säkert är att skaldinnan på detta ställe njutit mycket, lidit mera och i klagande toner gifvit luft åt sina qval. Att hon älskat den, jemförd med henne, betydligt yngre Fischerström, torde vara utom allt tvifvel, äfvensom att hon lidit af det hopplösa i en sådan kärlek och att hon, i en öfverspänd stund, längtat att blifva qvitt. ett lif, fullt af strider och försakelse. — Möjligt är också att hon, i ett tillstånd af svärmiskt drömmeri, lutat sig öfver åbrädden och blifvit yraf att betrakta hviflarne och skummet dernere, alltför trogna bilder af hvad som rörde sig inom hennes egen oroliga själ. Mången s. k. förståndig ler vid betraktandet at hennes Jefpadsteckning och finner en qvinna, som vid 44 års ålder hänger sig åt kärlekens makt, nära nog hemfallen åt darhuset. Må de i stället tacka Gud, som låtit ljumt vatten i stället för brännande eld flyta i deras ådror, och må de minnas dessa skaldinnans vackra ord: Döm lindrigt andras fel! Sker dig ej samma rätt, Var lika mild och öm i ord och lefnadssätt. Att fru Nordenflycht dessutom haft m andra lidanden, ån dem en obesvarad lek tillskyndat henne, är temligen tydligt. Lefvande på en tid, då det snarare ansågs för en skam än för en heder, att en qvinpa egnatle sig åt litterära värftvar hon ett föröga