Aftonbladet – 5 september 1868, sida 2

ct, lättja, vållefnad, ärelystnad, lycksökeri, meniskofraktan och menniskobehagsamhet till Guds rds handtverkare, till legoherdar i ställat för ätte herdar? Här fordras bättring, de enskildes lvarliga bättring. Hade icke de, som varit och äro kallade att vara väktare pi Zions murar; sjelfve sofvit en ljup sömn och lagt sig all vinning ått under lifvet insöfva och efter döden falskoll en saligprisa lem, som de skulle väcka och hälla vaknö, så hade äldrig vår kyrkas affall blifvit så förfärligt; så hade icke nationalsyndetna, dem allmänna manmmonsdyrkan, svärjandet, sabbatsbrytandet, dryckenskapen, slöseriet, öfverdådet, opålitligheten, i så Zz grad mn it omkring sig. — Hade icke så många af de inyhdige i vår svenska kyrka betett sig såsom öfverstepresterne; så faånga bland de enskilda församlingarnes lärare såsom de skriftlärde och fariscer, när Kristus Jesus efter otrons natt åter Cate sitt välsignade: svarde ljus, och började vandra omkring avt väcka tipp de döda bland oss, så hade aldrig den olycksaliga förvit: ringen i det andliga blifvit så stor. Då hade icke enskilda sällskap kommit på den tanken att på pen händ fullgöra de församlingens pligter, som vrårdslösats och försumimats af dem, som de närmast angingov. Fosterlandsstiftelsen, missionssällskapen, tWiakunissverksymheten, m. in. hade då ge nom kyrkans eget arbete tör den 8. kt. inre öck yttre missionen antingen från beg ynnelsen funnit sig obehöfliga eller ställt sig i den innerligaste förbindelse med och underordning under vårt bkasamfund. och dess styrelse. Hade denna i tid aktat på försa Apa Hebof och, medan den egde dess förtroende, till Guds rikes förmår samlat de stora frivilliga gåfvor såväl som de enkans skärfvar, hvilka nu rest en mängd af den bestående kyrkoinstitutionen oberoende byggnader för allehanda kristliga ändamål, så hade ingen skarp ötsats bildats mellan de gamla kyrkorna å ena dan örk dö nya bönehtsen ock missionssalarno in. m. Å andra. — Hade j:ke så många af den som företrädesvis voro kallade att vara friden budbärare till Sverges folk, sjelfve hört f2! 46 ogudaktige, om hvilka Herren säger, att de hafva ingen frid, så hade vi icke nu så mycken tvedrågt och separationslusta, så mycket partisinne, 4 mycken ofrid och kärlekslöshet inom våra landamären . En förskräcklig skuld, ett blytungt åkeTer så mycket värre der det icke kännes — hvilar öfver vårt presterskap och vår kyrkostyrelse. Derigenom har åstadkommits en oberäknelig själar skada, en stor våda för den bestående kyrkliga öh stats-ordningen. Med all rätt har också ky kans embete sjelf, det det så vanvårdat de fn pligter, blifvit missaktadt och förloråt myc ket af folkets förtroende. Ännu är dock icke allt förloradt. Gud är långmodig; dock ve lä: om de synda på nåden. Deras förnämsta ingelär gönhet vare att göra bättring, bättring för ofvan erörda och annat dylikt syndaelände. Gud skall då förlåta och med Törlåtelsen gifva kraft till en herrlig om ock sen förnyelse. I samma kyrkomötestankarn, tförekommel en liten förkänning, huruvida icke en oI dox majoritet inom kyrkomötet skulle försöka att beröfva en liberal minoritet fria yttranderätt, genom att i arbetsordningen för dem uppställa en förpligtelse, son icke finnes i kyrkomötesförfattningen. Wäl taren yttrar nemligen: Man borde kunna förutsätta, att alla represen tanter för ett svenskt kyrkomöte stode fast p svenska kyrkans grund och icke ville nedrifv: denna; men tiden tillåter här inga illusioner. Di kyrkomötet, isynnerhet i framtiden, lätteligen kal få medlemmar, som afsvurit sina fäders tro oc! brutit sina dopsoch konfirmationslöften, så tord det vara en nödvändighet att i mötets arbetso. ning för dess begynnelse intaga en kort, enkc och allvarlig de enskilde medlemmarnes kyrko mötes-förpligtelse, genom hvilken de förbinda si att samvetsgrannt söka vår kyrkas bästa på Gud Ords och vår bekännelses grund. ) YT andra länderg lutherska kyrkomöten är så