Aftonbladet – 5 september 1868, sida 2

seper, att endast tretton röstade emot att ställa alternativer vid sidan af dödsstraffet. Sverdrup förklarade, att häfi var emöt döds-: straffet i allmänhet, och att han icke tvi : lade på, att det skall vara afskaffadt i de flesta civiliserade stater, innan århundradet är slut. Storthingets beslut erhöll emellertid icke k. sanktion; i stället framlade regeringen för nästa storthing åren 1859—60 ett nytt förslag, i hvilket dödsstraffet fortfarande bibehölls ovilkorligt i flera fall. Regeringen förklarade, att den fruktan för att beröfva en menniska lifvet, som yttrar sig derigenom, att man för att rädda en brottsling sätter hela massor af oskyldiga menniskors lif och kanske fäderneslandets räddning på spel, måste anses grundadt på en förståda mildhet, som övilkörligt samt till och med från en rent filantropisk ståndpunkt måste förkastas. Härtill genmälde vederbörande storthingsutskott, då det k. förslaget kom till dess behandling, att lifsstraffets rättmätighet beror på förutsättningen om dess nödvändighet. Nu kan väl finnas olika meningar oi, hvar gränsen för denna sörgliga nödvändighet ligger, ehVvad man tager sä skilda brott eller särskilda arter af broct i betraktande; mön om ett inåste förmödligen BIM Vald cillca, nellligen att uvarje efter sin art aldrig så groft brott kan begås under så förmildrande omstörägneter, att bestraffning med lifvet skulle vara ett oproportionerligt och derföre onödigt, strängt straff. Härmed mås ste strafflagen bringas i samhlang, och detta kan klott ske på. det sättet; att straffet tör de grötsta brotten bestämmas alternativt. Utskottet yttrade vidare, atttron på dödsstraffets nödvändighet på den senare tiden förlorat i utbredning och styrka, och den uppmaning, som denna erfarenhet r, att i hvmanitetens öch den framåtskridans i vilisationens intresse uppställa alternativer vid sidan af dödsstraffet har utskottet hvarken kunnat eller velat afvisas. Det föreslog derför nu såsom förut, att man vid sidan af dödsstraffet öfverallt skulle sätta ett alternativ.. Denna gång Väckto detta icke något motständ 1 stortbinget, lika litet som på de två följande storthingen, då saken kom fram såsom privat förslag. Slutligen efter det sista storthingst gaf regeringen; som hittills ständigt hade vägrat sanktion, med sig, och således har man nu den egna anblicken at en nation, hvars militära strafflagstiftning är igt hnmanare än den för den öfriga beDn bestämda kriminallagen. äri ligger, såsom sagdt, det bästa skäl till förhoppning, att äfven denna sista snart skall komma att undergå de för jt gar, som nationens framåtskridande s ling kräfver: