Aftonbladet – 4 september 1868, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Nyfikenhet. Från Östersund skrifves i Jemtl. Tidning för den 29 Aug.: Det torde vara länge sedan, om någonsin, vår stad sett så stort antal resande som under denna sommar. Så att säga från alla verldens kanter ha turister intunnit sig för att taga i skärskådande vår obetydliga, men likväl ganska smånätta lilla stad. Glädjande har det varit att se hurusom brödrarikets söner och döttrar i stort antal gjort oss besök och visat oss ett intresse, som vi ha största anledning tro skall locka till allt flera visiter. Ingen af de många resande har dock framkallat sådant uppseende som en skotsk gentleman, hvilken med sina 4 fruntimmer bitkom i måndags middag. Anledningen härtill var den, att ångbåten Odin fade sistl. lördag blifvit reqvirerad till Qvitsle, för att der afhemta en viss resande med följe, om hvilken resande man bade fått sig bekant att han bar hertigstitel. Att en hertigs ankomst till en högt upp iifjelltrakterna belägen småstad, der dylika händelser tillhöra epokerna, skulle ha till följd stor uppståndelse, detta var ju helt naturligt. Hertigen af Roxburgh,som han gaf sig namn af, skulle inträffa här vid 6—8tiden söndagen; men redan strax på eftermiddagen visade sig stränderna vid hamnbryggan garnerade af nyfikna, hvilkas antal mer och mer ökades. Tiden skred framåt. Kl. blef 6 och kl. blef 3, men ingen ångbåt syntes till. Man var missbelåten med sölet, men hvad var att göra? För att fördrifva tiden började man skämta. Sålunda spriddes rykten af alla möjliga arter. Den resande, omkring hvilken alla dessa rykten naturligtvis vände sig, var ibland prinsen af Wales, ibland helt simpelt en profrytfare som en och annan behagade 3å länge kalla den förmenta prinsenr, till dess detta blef hans allmänneliga namn. En påstod att han egde omkring 270.000 mill. i räntor och en annan att han var tattig som en skåpråtta; men härmed vanns dock föga för nyfikenhetens tillfredsställande. Tiden fortskred likväl och klockan blef 9,10, 11 ja 12 på natten, och ännu väntades den förmenta rinsen af en hel hop, de nyfiknaste naturligtvis. Måndagsmorgonen kom, men ingen prins. Andtligen vid middagstiden anlände han, emottagen af en stor folksamling, som sedan troget följde honom gatan framåt på väg till gästgifvaregården. Den förmenta prinsen., som såg sig vara föremål för en lika oförklarlig som liflig uppmärksamhet från de goda Östersundsboarnes sida, tog sig emellertid rätt bra ut i spetsen för tåget. Utstyrd med särdeles långt hakskägg, sträckte han ut sig i en längd öfver den vanliga, seende ned med ett småleende på den omgifvande folkmassan, öfver hvilken prinsens fruntimmer tycktes skämta icke så litet, såsom det kunde synas af deras ofta återkommande bjertliga skratt. Det skulle ha varit rätt intressant att ha förnummit hvad de tänkte och sade hvarandra rörande deras emottagande i Östersund; kanske skall det framdeles blifva oss i någon mån uppenbart, d. v. s. I händelse någon af dem kommer att utgifva sina reseskizzer, då helt säkert den här inträffade lustiga episoden i deras resa kommer att följa med, jligen under rubriken: Nyfikenhetens största lighet, på ett oöfverträffligt sätt uppförd i den uila svenska staden Östersund. Vare nu härmed huru som helst, vår bertig af Roxburgh visade sig tvifvelsutan mindre delikat, då han lät ett helt samhälle vänta på sig nära hela dygnet. Till hans ursäkt förebäres, att ue hinder som lagt sig i vägen för honom sedan han lemnade Levanger, voro så mänga och olikartade, att de till och med förvånat honom sjelf, såsom han på ganska begriplig svenska lärer yttrat. Emellertid försvann han från vår horizont helt hastigt, så att sinnena vid det är laget böra vara återställda i vanlig jemnvigt. — Svart i svart. En amerikansk tidning oar sig med följande mörka skildring af staden Pittsburg : Pittsburgs invånare få aldrig inandas uft, om de icke begifva sig utom staden. De efva af kolrök och kringflygande aska. Under len första timme vi tillbragte der, hade vi inanlats 7 tunnor rök. Folket der andas rök, äter ök och för öfverallt rök med sig i fickorna. Det ir 27 år sedan Pittsburg uppvärmdes af någon solstråle. Damerna begagna rök och koldamm, ör att bevara sin hy. Små gossar och flickor stå gathörnen med våta borstar och svampar för att vätta folk. I Pittsburg finnes egentligen icke nåson hvit menniska. En liten gosse kunde icke gonkänna sin pappa på gatan, ehuru han gick lott sex steg framför honom. Hvarje person i ittsburg bär sorg. Om männen kyssa andras mustrur, så är det derför att de icke se hvar deas egna äro. Hvita lakan äro i Pittsburg endast ända till namnet, Massor af rök och koldamm trömma genom hvarje fönster in i rummen. För ågra år sedan föll snö i Pittsburg, men den kom ästan svart till jorden. För att kunna räcka varandra handen, måste man tända på en lykta, ör att se hvad det är man fattar i. På gatorna refvar man sig fram längs efter husraderna, och isa kan man endast, liksom de blinda, med uppöjda bokstäfver. Svart tyg göres af spindelväf, om uthänges tills rök och damm deraf gjort ett ast tyg. Man rullar rök, sedan den först gjorts öt, och säljer den som lakrits. ee 7 all FER Nl LR Nga ON LAN HN KN RTR SfE ns hl Lägst tå fn