Aftonbladet – 4 september 1868, sida 2

Åro de unga och vackra? frågade jag leende. Hå ja, så der! Inte äro de så lastgamla heller. Krya och bra flickor, den ena på femtiosju, den andra på sextiofyra år. Arbetsamma menpniskor. Sy sydvester åt linnebodarn2 och förtjena rätt vackra styfrar. Be ingen menniska om ett öre, utan hjelpa förr sjelfva en fattig stackare. Och så har gumman skickat ut damernas riddare att hemta dem? sade jag skrattande. Ja, passar inte det, så säg! Det var just ett bra namn mamsell gaf mig. Det skall jag tala om för mor; hon är blekingsbo, hon också, skall jag säga. Nej, verkligen! Helsa henne då från en landsmaninna. Det skall jag, försäkrade gubben trovärdigt, utan att han derför brydde sig om att fråga efter mitt namn, lika litet som jag efter hans. Jag tyckte att det lilla äfventyret härigenom fick likasom en pikantare anstrykning. i Ja, vu äro vi snart vid brygganx, fortfox han, då vi voro blott några famnar derifrån, och nu skall mamsell roa sig på sitt vis och jag på mitt. Vi ha en liten bage deroppe i södra bergen, och der sitta mor och flickorna — både dem jag nu skall hemta och ett par unga dertill, ty ungdom måste vi ha med — der sitta nu de och jag och dricka vårt kaffe i eftermiddag och jag rökar min lilla pipa, och så prata vi om både förr och nu, och det finner jag mycket roligare in att gå på krogen och sätta mig midtemot en rödnäsig kund. Jag tål inte röda näsor! de äro som en upprorsfana mot vår Herre och all god ordning. . . Ta törn vackert, lickor derborta! Så der jals (Förta. följer)