Aftonbladet – 4 september 1868, sida 2

kanske springa Kring gatorna som galgfåglar medan jag vore så dum och sute hemma oci snörpte åt er? Nej, pass, pojkar! sa gum: man mor, det duger inte! Dessemellan följd vi med far till sjön och klängde i vantern: som kattungar. Ack ja! det var en lycklig tid! Ni har väl sjelf nu raska söner? förmodade jag, alltmer intresserad af den gamle frispråkige riddaren. Har haft, har haft, sade gubben ed er suck. Har nu blott två döttrar qvar oct deras små tultor. Mamsell skulle sett mina pojkar! Präktiga ynglingar, raska som vinterny . ... men två af dem äro redan hemgangna, och den tredje — herre min Gud sådan gosse! Stockholm visar inte upp maken, mamsell! Var bara tjuguåtta år och förde en brigg för London på två hundra läster. Det var inte fnask det, skall mamsell tro! Men — kom så till Brasilien — — fick gula febern . . . ja, herre Gud, att mar kan vara som man är! Men det har jag att tacka gumman för. En krona till menniska:! Stark som ingefära och söt som honing. Ja. de fruntimrena, de välsignade fruntimrena! Om inte de funnes, så tror jag min själ att vi gingo i qvaf allihop. Som jag säger: hederliga fruntimmer äro vår Herres bästa gåfva . . . Men, förlåt mig, hvar skall mamsell ta vägen, eftersom hon styr till Riddarholmen med nattsäck? Jag skall med lustbåt till Skokloster. Kanske skall ni det äfven? Nej, tack vackert! Jag tycker inte om tockna der sillpackarfärder med dålig musik som tutar en i öronen oupphörligt. Jag skall upp i stan och bjuda till middag tvenne flickor af mors bekanta, som bruka vara hus yss ibland dm sömdagarngs