Aftonbladet – 4 september 1868, sida 2

nom, så mycket mer som han visade en jemn och väl bibehållen tandrad. Så att ni så gerna sällskapar med hyggliga fruntimmer, upprepade jag, det var riktigt roligt att höra. Men jag vill väl hoppas att ni derföre icke är någon hatare af ert eget kön; det vore onaturligt. Hm! nej bevars, det vill jag inte heller påstå att jag är, men hvad är det för karlar nu för tiden — jag menar bland de unga — (och jag har i all min dar hållit mig till ungdomen)? Gubbar vid 20 års ålder. Skalliga, glåmiga, sömniga och tråkiga på alla vis. Punsch och kort och usla fruntimmer ha förderfvat dem. Det är en ynk! Och frihet ska de bevars ha från det de äro två paltar höga! Det är lika dumt som att ge knifvar och saxar åt årsgamla barn att leka med; de sticka dem i ögonen och bli blinda på kuppen. Annat var det i vårt hem: Gud nåde den af oss syskon, som inte passade på mattimman, eller annars tog sig nägra ovanor före; den fick allt plikta med skinnet. Och inte var det värdt att vi svärmade utomhus om aftnarne, utan hemma fingo vi hålla oss, och sällskap fattades inte, för vi voro nio barn, och nöje inte heller, för far min, en gammal flaggskeppare, tog till fiolen om vinterqvällarne, och det var en dans sa glädjen och dammet stod högtisky. Förstås att vi först arbetat undan våra gifna beting, Då för den som inte det gjort, dugde inte att lyfta sin fot till dans. Det var med ordning och reson allting, och mor min var en barsk gumma, men en ärans menniska var hon och körde oss till att hålla ihop smulorna. Vi voro sex pojkar; men från det vi voro tio år gamla, stoppade aldrig någon annan än vi sjelfva våra strumpor eller lajade vårt linne. Flickorna vill jag nu inte da Um, det föll af sig sjukt. Bkulls ni