Aftonbladet – 3 september 1868, sida 2

icke skaffa er många vänner, men ni skall deremot ega dem för lifstiden — lycklig ni! Vi tystnade båda och blickade utåt nejden som låg der och drömde under Skymningens lätta slöja. Trädens konturer började flyta tillsammans, gråa dimmor uppstego öfver sundets spegel, en och annan svedd trädstubbe antog på afstånd en vidunderlig skepnad och boskapens bjellror hördes då och då svagt i fjerran. Skogen stod der så tyst och hög och på den dunkla himlen glindrade fram en och anman stjerna, under det syskonen dernere, de små ängsblommorna, bjödo åt nattens drottning sina välluktfyllda kalkar, och en hemlighetsfull hviskning hördes i vassen vid sundet, der vi nu befunno oss, förvånade öfver att färden gått så fort. Återigen kommo vi öfver på det der underbara viset och efter ännu en half timmas färd stannade vagnarne utanför dörren och vi voro hemma. Nu började en komisk utplockningscen: alla vakna och halfsofvande små bylten skulle ut och försöka stå på sma ben medan de pelsades af, men det hade sig icke så lätt. Fn och annan serenad kunde icke undvikas, och Gud vet om det icke blifvit en hel barnsimfoni, om ej i detsamma de små tagits om hand hvar och en af sin sköterska eller mamma och förts till fjäderholmaxrnes lugna hamn. Hvad oss stora beträffar, hade, i och med detsamma vi stego ur vagnarne, den mystiska stämning försvunnit, som dittills beherrskat oss, och äfvade sade vi hvarandra slutligen godnatt och sprango efter hvarandra i långa sträckor för att ge hvarandra natthugg, och i dena öfning var ingen lifiigare än min lilla glada f. d. vis å vis, hvars ljusa klädning sväfvade fram och åter mellan de twunkla trädstam SE ut fjärfiyvmgt mette FR