Aftonbladet – 3 september 1868, sida 2

racer. En står högre i ett afseende, en an nan i ett annat. En skald talar till den bjerta, en annan till dens. Nå, hvilken talar mest till ert? Det gör Runeberg. Han är så gripand i sin storartade enkelhet och derföre tycke jag om honom. Han försmår oftast de granna lysande bilder, med hvilka de andra älsk: att smycka sin sångmö och dock tränga han ord in i själens innersta djup och slå ut de i full blomma. Att ni är poetisk, det hörs då, påstor ag. j Om så är, är det vår Herres och Runebergs förtjenst, icke min. Nå ja, det medger jag. Men medge ocks; ni att ni är en besyvnerlig, cn evanlig flicka. Hvarför det? för det jag säger ut mir tanke ? Ja, just. Andra unga flickor endast småle och rodna när man frågar dem om deras tycken och veta icko riktigt hur de ha det Men ni vet minsann, ni, både hvad ni tycke och hvad ni vill. Hon teg en stund och syntes fundera. Har jag varit för djerf? frågade hor derefter med en liten förlägenhet som gjorde henne obeskrifiigt täck. Det händer mig gudnås ofta, då jag blir lifvad, det har mamma många gånger sagt mig, och jag försöker visat ibland att komma ihåg mig, men det går klent. i i Den sortens djerfhet springer som en ros fram ur ert hjerta, sade jag rörd och tryckte hennes lilla hand. Qväf den inte; den kommer att sprida en välgörande doft i den krets som hklir or, Om bi misstar er en och annan gång — hvad mera? fn det i GE meet Sk dh ugn