Aftonbladet – 3 september 1868, sida 2

klockorna i skogen kunde, när vinden sätte dem i rörelse, förnimmas för menskliga öron skulle det visst låta så, det tror jag. Ja; önskar ni kunde få höra henne en gäng. Det önskar jag äfven, instämde jag, ocl bra stort nöje skulle det göra mig att lär: känna er familj. Det gör så godt att hör: det så mycken kärlek råder derinom. Mer vet ni, min fröken, hvad jag tror? Nej, hvad då? Jo, att ni håller så mycket af föräldra och syskon, att ni aldrig i ert hjerta ka lemna rum för en älskare, när en sådan ej vacker dag uppträder.n Ja, ja, log hon, i det en hastig rodnad spelade öfver den litet brynta kinden, mar kan ej så noga veta. Men ett är säkert att aldrig kommer jag att taga någon, som ej de mina gilla, ty då vet jag att han är bra. Han får fria till hela tamiljen, stackars gosse, tillade hon ytterligare och skrattade så hjertligt, att den lilla locken i pannan smög sig fram och hängde sig sjelfsvåldigt öfver den höga barrigren för att sc hyad sam stod på: Och antiogen nu ämnet särdeles intresserade hans egarinna, eller hon tröttnade att ständigt tillrättavisa honom, nog af: han fick stanna qvar. Jag formodar ni tycker om poesi? började jag åter. Tack för en sådan förmodan! nickade min intressanta vis å vis, det bevisar att ni inte tror mig alldeles så förstockad som nyss. Ja, jag tycker mycket om poesi och vi läsa mycken sädan oni vinteraftnarne. Hvilken skald tycker ni då står högst? Det var en underlig fråga, den lika litet jag som någon annan lär kunna afgöra. Det ar alltid förefallit mig löjligt när iman tvi t om detta äume Jag tror ej att man kan utter Vu en Kr djurs