Aftonbladet – 3 september 1868, sida 2

drarne, då de voro på operan, fastän d sade åt de granna löjtnanterna att det va både charmant och gudomligt, Men jag sade rent ut att det var både tråkigt oci obegripligt, ja, obegripligt tråkigt, tror jag till och med att jag sade, och så sade jag för resten hvad jag nu säger åt er, att nä jag hör en vacker qvartett af studenter tycker jag riktigt det växer vingar på mins skuldror och jag känner som om jag vill flyga af bara glädje och ändå sitter jag si stilla som en daggdroppe för att inte förlora en enda ton och utan att jag vet om det rullar den ena tåren efter den andra utför kinden. Tror ni ännu att jag inte tycker om musik? Nej, det kan ni inte tro. men ser ni det är krångel jag inte tycker om, och någonting krångligare än en opera finns bestämdt inte. Jeg har min tro föl mig, jag, och vore inte de granna dekorationerna och drägterna och gasskenet — föl att inte tala om salongen, der man har tillfälle att breda ut sin lyx — så finge man ge hur pass besökta operorna vore. Och hur måxga tror vi verkligen njuta, af dem eom gå dit? Nej, säger jag, det är inte na. tur, och derför skänker det också ingen sann fröjd, de må nu säga hvad som helst, alla de som gå dit af gammal vana, af ledsnad vid hemmet eller andra skäl. Men, ser ni, jag har en syster derhemma, och hon kan sjunga, må ni tro, fast de kanske ej skulle taga emot henne vid operan! Hennes röst är inte stark, men dem går ändå rakt in i bjertat och man blir så stilla och Iridful till sinnes när hennes klara toner sväfva genom rammet. Om aftnarne när vi kommit Nn för oss sjelfva bruka vi sätta oss i der EJ I hörnsoffan ng så Ne jag hufvudet SATSER