Aftonbladet – 2 september 1868, sida 3

olska språket icke talas på offentliga stälen, såsom på gator, restaurationer, i handelsbodar, embetsverk, vid församlingar på kyrkogårdarne, före och efter gudstjensten 0. 8. V., och att de, som handla i strid med detta förbud, skola ådömas kännbara böter. Då maximibeloppet af de för dylika förbrytelser stadgade penningböter icke är lagligen bestämdt, så har vid deras bestämmande polismyndigheternas godtycke erhållit ett vidlyftigt spelrum, och det händer icke sällan, att bötfällningar ega rum till belopp af från 100 till 400 rubel silfver. Enligt regeln bestämmes bötesbeloppet efter den brottsliges förmögenhetsvilkor. Då blott få polackar äro till den grad mäktiga tyska språket, att de kunna betjena sig af detsamma såsom samtalsspråk, så återstår för de flesta ingenting annat än att inskränka sina samtal till den trånga familjekretsen. På gatorna och inom de offentliga lokalerna förhålla sig polackarne till största delen tysta, och om vänner och bekanta mötas på gatan, gå de, ifall de icke äro ryska språket mäktiga, stumma hvarandra förbi. Den nedslagna och dystra stämning, som alstrats i sinnena genom språkförbudets jerntryck och senom de oerhörda penningeutpressningar, till hvilka detsamma lemnar handräckning, gränsar hos många nära till förtviflan. Man torde erinra sig, skrifver en korrespondent den 20 Augusti från Warschau, att, lå år 1863 det sköts från ett af grefve Zanoyskis båda palats mot grefve Berg, detta palats, sedan all deri befintlig lösegendom lifvit öfverlemnad åt eld och plundring, koniskerades af militärmyndigheterna. Men detta palats var sedan åratal belastadt med intecklingar, och inteckningshafvarne fordrade såedes af militärmyndigheterna de dem tillommande räntor samt lånens återbetalande. Tärpå ha de nu erhållit det muntliga besked, tt de må öfverflytta sina fordringsanspråk å grefvens landtgods, ty från militärmynheterna ha de icke någon ersättning att örvänta. Anmärkningsvärd är den omstänigheten, att då några af fordringsegarne ville örsöka att väcka rättegång mot myndigheerna, fanns det icke någon advokat, som ille åtaga sig densamma. AR