Aftonbladet – 2 september 1868, sida 2

några stora tungaregndroppar. Allmän förtjusning. Eldsdyrkaren kunde icke mera tillbedja sitt element än vi nu vattnet. — Vi höllo upp händerna och satte näsan i sky för att riktigt på ett kännbart sätt komma i åtnjutande af denna himlens ovanliga välsignelse. Och det regnade verkligen ganska tappert, ehuru icke så mycket, att vi, efter slumrarens fromma önskan, fingo tillfälle att simma i vatten upp till hakan, men dock nog för att låta oss erfara denna herrliga svalka, som gör att man känner sig förnyad och föryngrad till både kropp och själ. Det var som om vi, efter en lång ökenvandring, ändtligen kommit till en efterlängtad oas, der en klar källa porlar under susande palmer. Det var nästan en samvetssak att lemna de skyddande träden och gå ut i det fria för att låta regna på sig. Och med hvilken vällust drack icke den törstandenaturen hvarje droppa! Man riktigt såg huru hon derunder föryngrades och man njöt på hennes vägnar. Från hvarje blad, hvarje blomma, hvarje grässtrå glindrade tacksamhetstårar och alla höjde de sitt anlete med ökad styrka och skönhet mot ljuset. Det regnar!, hviskade gren till gren och skakade med oändlig förtjusning på de skimrande perlorna; så mycken dagg, så mycken dagg!utropade blommorna och öppnade villigt sina kaltr för att låta den, svalkande droppen falla nedi hjertbladen. Andtligen får man sig en ärlig dusch! log en glänsande skogssnigel och lade sig så lång han var med hörn och allt vid randen af en liten gångstig under det en välmående groda, som satt vid en sten nästintill och glodde med trinda ögon uppåt, med en viss öfverlägsenhet qväkte: Hvem visste icke det? jag hoppade för regn hela dagen igår, men kan inte hjelpa om du var för upp; tagen af egna bestyrj för att observera döt!