Aftonbladet – 2 september 1868, sida 2

Hvad de öfriga, både de mindre poetiska och de rent prosaiska tänkte, är icke så godt att säga, men jag tror att en af herrarne. innan han somnade, tänkte så här, när han såg den lilla skyn: Om den der bomullstappen fnyker omkring deruppe eller ej, kan just göra detsamma, det lär inte bli något regn ändå. Det är förskräckligt att allting skall soltorka som det gör. Potatiskålen är förbränd och i rågaxen finnes ingenting. Höskörden också usel; det enda som blir pris å är kött, men den marknaden rosar inte jag. Det är en eländig tid. Om ändå den der luftseglaren deruppe kunde draga ihop några hundra till och styra till ett ärligt åskväder, så skulle jag, min själ, inte fråga efter om hela sällskapet här låg och simmade i vatten upp till hakan. Men — det är gunås inte att hoppas!, (suck och en vändning på andra bogen, samt kort derefter diverse nasaljud, som tillkännagåfvo att den förbarmande Morpheus tagit suckarnes son om hand och nu som bäst visade honom — och det på hans egna gärden — rågax — så stora som en ovanlig ananas och potates som de största kålhufvuden). Ian var således lycklig, om också blott för en stund, men någon beständig lycka finnes ju icke i alla fall och att hans lycka blott var drömd, var ej heller ett fullgiltigt skäl att förakta henne, såvida man har öron för den satsen att hela lifvet är en dröm. Menniskan hade vida roligare om hon vore mera tacksam både för de drömda och verkliga fröjderna, men nu gör hon i stället som småbarn då de varit på kalas: skriker och gråter när hon skall gå hem utan en tanke på allt det roliga hon haft hela dagen. Har jag icke rätt, så säg? Vi inslumrade emellertid litet hvar, drömmande efter råd och lägenhet och väcktes af