Aftonbladet – 2 september 1868, sida 2

väntan gjorde endast aptiten så mycket starkare. Man log nu blott åt hela saken och tyckte att drängens förseelse just icke var så förskräcklig och han sjelf åt sina bastanta smörgåsar och drack sitt öl med det afundsvärdaste bondlugn, och således var allt åter odt. Efter maten och det ypperliga kaffet ramburos filtar och sjalar och utbreddes på gräset och man njöt en stund sitt dolce far niente, förhöjdt för herrarne af cigarrens trollska blåa rök. Man mådde så väl, att man just hade ingenting att säga, men träden uppöfver oss talade i stället och det var vida vackrare än allt hvad vi sjelfva skulle kunnat åstadkomma. De hviskade så ljufligt som tvenne älskande, och vi tittade förtjusta efter en flik af himlens blåa mantel, som framskymtade här och der mellan grenarne, En och annan snöhvit sky seglade stilla öfver våra hufvuden; den bland de unga flickorna, som var poetisk, tänkte väl dervid ungefär så här: Vackra sky, som ensam tågar, Lik en tanke, ren och skär, Säg mig, säg mig, om jag frågar Hvar min älskling är! Vet du om hans hjertas gömma, Långt från min och hoppet skild, Vågar dock alltjemt att drömma Troget om min bild? Ser du hur mitt bjerta brinner, Hur min tanke ett blott vet, Ila, ila att du hinner Säga honom det! Men, du klara, om du finge Skåda att han trolös är, Gif mig då din hvita vinge Och mig fjerran bär! Låt oss flyga, aldrig stanna Der en ört, en blomma finns, Sänk ditt töcken kring min panna Att jag mer minns!