Aftonbladet – 2 september 1868, sida 2

mod till välmakt och som således kan göra mer nytta än tusentals hopsparda riksdaler skulle göra för mången vanlig arftagare. Gift gifver döden åt den friske och lifvet åt den sjuke; allt beror på det rätta användandet. Vi lemnade nu det dyctra grafkoret och gingo åter upp i den lefvande verlden, om man så kan kalla en grönskande, blomsterkransad kyrkogård, och det kan man kanske här för jemförelsens skull. Dessutom sprungo kring de solbelysta kullarne glada, ljusklädda barn, likt hoppets englar. Ack, huru mycket skönare att hvila häruppe under doftande lindar och kastanier, i hvilka vinden sjunger sina smekande vaggsånger, än dernere i det kalla, dystra djupet! Af alla fåfängans påhitt äro kanhända grafkoren det ömkligaste. Om det är illa redan i lifvet att skilja sig från menniskorna och anse sig för bättre än de, så är det oförlåtligt att åtminstone ej erkänna dödens broderskap. Gud vet om icke de, som så göra, ha en lasskärfva i öga och hjerta, som hindrar em att se klart och känna varmt. Vi voro till mods när vi kommo uppi den varma, solljusa naturen, alldeles som man är när man vaknar från en svår och tung dröm, den man väl ej erinrar sig riktigt, men som dock gör att man med dubbelt nöje ser dagens Å tändas. Våra lungor vidgades för att i fulla drag kunna insupa den friska, sköna luften; vi tyckte att himlen var dubbelt så blå, träden dubbelt så gröna som innan vi gingo ned i grafkoret och att vi sjelfva voro som fjärilar, hvilka nyss lemnat en mörka puppan. Men en god-stund förflöt innan vi kunde försätta oss in i det vanliga lifvet igen. En promenad kring den vänliga, solbelysta kyrkogården var som en sorts mellanlänk och från den gingo vi sedermera ut i en al