Aftonbladet – 2 september 1868, sida 2

mors Små resebilder-. Af LEA. Han låg der nu helt stilla med händerna korslagda öfver bröstet och, om det var inbillning eller ej, men vi tyckte att i hans ansigte fanns samma hårda och kalla uttryck, som porträttet uppe i slottet utvisade. I hans ena ögongrop glittrade det så besynnerligt; vi böjde oss ned och sågo — en liten glasskärfva. Ack, en sådan hade kanske fordom, i figurlig mening, frätt på hans hjerta och gjort honom till hvad han varit. En gång hade väl äfven han burit inom sig en spegel af det himmelska, men passionens vindar, dem han ej i tid brytt sig om att styra, hade slutligen ifvit det klara glaset en så häftig stöt, att et krossats i tusende bitar, ingen mäktig att återgifva en helgjuten bild, eller ens någon bild alls. De sönderbrutna, kantiga skärfvorna hade trängt in i hans inre och skurit och frätt oläkliga sår, dem sedermera ingen jordisk makt kunde hela. Men döden lade en dag sin svala kand deröfver, och branden slocknade, de oroliga, vredgade vindarne lade sig till hvila inom det plågade bröstet, och efterverlden bör endast minnas ett: att Gud dömer. Att den aflidne sjelf åtminstone känt sin skuld, bevisas deraf, att han under sitt porträtt Jåtit anbringa en latinsk inskription, som för betraktaren kungör att kärlek, spel och vin bringat honom — den aflidne — från välmakt till armod. Säkert menade han till andligt armod äfven. Det ären varning från döden till lifvet, ett testamente, som, rätt användt, kan bringa sin mottagure från arSKA RA mr 199, Vi och 202,