Aftonbladet – 1 september 1868, sida 2

öfverdragna, hängde nu i trasor, grönskande af mögel, och fäktande för vinddraget ge-nom den öppnade dörren. Atskilliga vapen voro upphängda på de hvitrappade väggarna. och kistornas silfverplatar med sina svarta. inskriptioner glänste matt i balfdunklet der-nere, likt månen bakom en tung sky: Närmast ingången stod ed tvåhundraårig kistå, hvari hvilade en liten högättad fröken. -Lecket var rem vi tittade ped, men : Vi försökte då att : varsamt lyfta det åt sidan och det lyckades: Ett ganska väl bibehållet skelett låg der på en kudde af siden, kantad med silfverspetsar, och med några slarfvor af sammet öfver sig. På hutvudet satt ändu qvar. en massa ljust hår. Ack, en gång, då detta mrade i rika gyllne vägor, hade smekande rars händer med hopp och stolthet strukit deröfver, älskande ögon hade blickat in i de himlar, söm längesedan slocknat och förvandlat sig i tvenne tomma gropar, ömma kyssar bräönit på de rosiga kinder, hvilka i sekler varit stoft... Men hvad betydde nu allt detta? Dessa för en kort tid skilda hjertan hade äåterfunnit hvarandra, de många härnere fällda tårarne voro längesedan af edens vindar torkade, allt var numera ljus, glädje och varaktighet. Betraktandet af denna handfull stoft kunde derföre ej ingifva tröstlösa känslor, endast högtidliga och hoppfulla. Mau Kunde ej annat än glädjas vid tanken på den hand, som allt förvandlar,. Tysta lade vi locket tillbaka öfver slumreran och gingo längre in i koret. Afven der anns en kista, i hvilken man fick blicka. Derinom jåg ett balsameradt lik: elaka Sparrens, som folket ännu i dag benämner len fvrdom fruktansvärde. (Forts)