Aftonbladet – 1 september 1868, sida 2

sig två gånger, innan han för den troende klockaren hållit en populär geologisk föreläsning. Ack! det är en sadan välsignadt treflig sak, de der poetiska fantasierna, som ännu lefva qvar på folkets läppar, och tråkigt, tråkigt i grund och botten blir det den stund de försvinna. Men — sanning, sanning framför allt! ifrar en nykter hvardagsmenniska. Ja, värdaste, du har rätt, men icke skymmes sanningens gudinnan om man kring hennes panna fäster en lätt blomsterkrans;icke örändra hennes sköna lemmar sin form om man sveper ett genomskinligt flor omkring dem? Den som vill se hennes gestalt kan ju det ändå, och om ett och annat barnsligt öga har glädje af blommörna och det luftiga, skimrande draperiet — hvad mera, ligger väl ge ondt deri? Jag kan, gudskelof, ej fatta det. Vi lemnade nu klockaren och kyrkan och vingo ut att taga oss fram på egen hand, Kyrkogårdens fa grafvar voro väl vårdade, let varma solskenet föll öfver dem, blomnorna doftade skönt och en svärm af vackra vita fjärilar fladdrade omkring dem och togo ig än hvitare ut mot en svart jernbeslagen lörr i värheten som stod till hälften öppen. Tvarthän kunde den föra? Vi öppnade den itet mera och sågo en stentrappa, som gick iedåt, och vid hvars slut framskymtade gafarna af — ett par dammiga likkistor. Här ar således ett grafkor; huru intressant! från solljuset och värmen deruppe trädde vi u ned i det fuktiga, mörka koret, hvars alfförmultnade kistor stodo uppstaplade på! varandra. Döden har sitt majestät, detj. nan ej känner vig hågad ätt förfördela. Det 4 ga att vi eve Og sjorde vi et någongång, var det hviskande. Det presatde kängine vare ett par kistor än!