Aftonbladet – 1 september 1868, sida 2

hvarje sekund tyckas färdiga att skifta ut tryck. Öfver det hela hvilar en varm kolo rit, och det skälmska leendet samt gropen kinden fullbordar denna fängslande bild. I en något dyster sängkammare, draperad om jag minnes rätt, i grönt, hänger por trättet af den ännu med fasa omtalade fri Brita Bååth,, en barsk fru i lifstiden, son ej en gång, efter hvad det påstods, brydd sig om att utlöså sin egen man, då han blif. vit krigsfånge, och som, lär på det hårdast ha behandlat sitt tjenstfolk och hela sin omgifning.. Hennes bild lär i långa tider hs gjort tjenst som olycksprofet, ithy att der ramlade ned från sin plats hvarje gång ett dödsfall skulle inträffa inom familjen, Numera säges den ha tröttnat på den otacksamma befattningen och förhåller sig stilla på sin spik, der den emellertid i sin stela gammaldagsskrud och med den dystra svarta ramen omkring ännu alltid inger en del af len respekt, som det fordna originalet visste att ingifya. Ptt annat porträtt, intresseväckande genom den sägen som dermed förknippar sig, tilidrager sig ovilkorligt äfven uppmärksambeten, och det är friherre Johan Sparres. Denne man, som huserade på Engsö början af 1700-talet skall ha varit ett värligt motstycke till nyssnämda fru Brita Bååt och lika litet älskad som hon. Han var af tt vildt och despotiskt sinnelag, drack som n gammal viking och var, en fasa för öns inga oskyldiga tärnor, samt hade kortspel ill sitt västan uteslutande tidsfördrif. Men om han förmodligen ej var särdeles älskvärd id spelbordet heller, hade han ibland svårt tt få medspelare. Särdeles kävnbar föreföll ionom denha brist en ruskig höstafton, då egnet öste netl i strömmar och blåsten pep i DÅ: Kg fc en