Aftonbladet – 31 augusti 1868, sida 3

NORGE. Förhöret med dem, som varit inveck lade i oroligheterna i Bergen, omfattar till dato 45 personer, och det antages att om kring 200 vittnen komma att höras i saker En rundlig tid kommer således troligen at förgå innan dom faller i saken. Bergens Tidende för den 21 Augusti yttra sig på följande sätt om den förgångna vec kans uppträden: Nu då spektaklet är förbi kan det ej nekas att saken, trots dess stor allvar, har många: komiska sidor, och de synes något barnsligt att det skulle göra så mycket väsen af dessa upptåg, att hel staden skulle alarmeras och nästan alla vapen föra rycka ut; men hade det ej varit falle kunde det nog blifvit tal om fallna, i ställe för att det nu blott inskränker sig till fångni och sårade. Af de senare finnes ett ej si ringa antal, ehuru de flesta dölja sina i ba taljen erhållna blessyrer så godt de kunna Af det starka könet skola så många son möjligt få en allvarlig påminnelse om de opassande att anfalla sina egna landsmän men det kunde visserligen äfven finnas dea det svaga könet som äfven borde erinra om sin pligt. Ty det har af många blifvi bemärkt huru flera qvinnor, liknande forn: tidens hjeltinnor, hetsade sina män att kämp: för sin inbillade rätt emot tyrannerna. — Icke minst ifriga voro tjenstflickorna, som stora flockar med spändt mtresse följde bataljen; ty de funno att här äfven kämpade: för deras rätt, då de menade att bönderna: förjagande äfven skulle sträcka sig till deras konkurrenter, pigorna från landet, som ständigt äro dem i vägen, ty dessa äro här : staden som raska tjenstflickor mycket omtyckta och eftersökta. Kappseglingen vid Hvalöarne den 24 försiggick under lyckliga omständigheter. I täflingen deltogo omkring 30 båtar, deribland dock ingen svensk. En författare i Norsk Folkeblad föreslår att det nuvarande unionstecknet i de svenska och norska flaggorna skall, såsom missprydande och vanställande, utbytas mot ett annat, och föreslår som sådant anbringandet af en hvit eller röd stjerna i flaggans midt. I artikeln yttras: Inom båda de förenade rikena råder ett allmänt missnöje med en föreningssak, som icke hör under någon unionskomitås behandling, men likväl är en sak af en viss vigt, och den är unionens symbol, föreningshörnet i vår flagga. I Sverge har missnöjet oftare gifvit sig luft, och särskilt under ståthållarfrågans behandling på ett sätt, som ej kunde annat än såra det norska folket. Men om det helt visst icke är någon skam för den svenska flaggan att bära våra färger, så måste det dock medgifvas att detta brokiga föreningshörn skämmer flaggan. Och här är något mer än en blott skönhetsfråga. Den svenska flaggan är icke, som vår, en ung flagga, som har hörnet, vi kunna nästan säga som ett födslomärke, utan en gammal fana, hvarifrån ett hörn är bortröfvadt. Ingen menniska åser med glädje att något, som är sammanlänkadt med stora fröjder och sorger i hans lif, erhåller ändringar eller främmande tillsatser, och ett folk gör det naturligtvis ännu mindre, ty de äro så många lera om det. Svenskarne ha rätt att vara missnöjda med denna sönderstyckning af leras gamla fana, och såvidt den tillika är smaklös, ha vi det äfven. Föreningsmärket ir tungt och klumpigt, den ädelhet, som ligger i hela färgmotsatsen, är borta, och det skrikande, oroliga har kommit istället. Man er redan i Norge, isynnerhet på vestkanten, iksom redan länge öfverallt i Sverge, många laggor utan unionsmärke, och blir märket 2j snart ändradt, kunna vi vänta, att det i ;ysthet försvinner från alla de flaggor, som ) äro tvungna att hafva det. Enhvar vet utt det hvarken är unionen eller dess tecken nan vill ha bort, utan något som misskläler. Men då må något komma i stället, om ej bryter flaggornas karakter och helhet. Härmed synes det oss hasta, ty en folkkänsla kan ej länge färbises.