Aftonbladet – 28 augusti 1868, sida 3

i en hvilstol, som han säkert för detta ändamål fört med sig. . Det är plågsamt att se menniskor så lata. Benen hade han för ytterligare beqvämlighets skull staplat upp på en packlår framför sig, möss-skärmen hade han låtit glida öfver näsan och ögnade endast stundtals i den roman, som han höll i handen, och som han, då han ibland tycktes finna den för tung, lät falla ned mellån knäna, Hans sällskap bestod af ett fruntimmer om ett par och tretti år, hvars herrskapsdrägt, med örhängen, guldur och allt, ändå ovilkorligt lät en komma att tänka på en rik f. d. bonddotter, som med oändlig beundran: såg upp till halfherrn i stolen, genom hvars mellankomst hon blifvit frö. Den unga äkta mannen — ty han var verkligen helt ung — hade tydligen någon termin legat vid akademien, men af en eller annan anledning gett den lärda vägen på båten och agit sig på landtbruk, så till vida; att han gift sig med en rik nämndemansdotter, som nu får roa sig med att sköta egendomen medan mannen funderar på hvad han kunnat blifva om inte om varit och om han inte infån en messalliance: Att för öfrigt äfven an ursprungligen var af bondeslägt var otvifvelaktigt, fast han nu, genom ett bett i bildningens surkart, kommit sig för att grina illa åt hela menskligheten. an skall ha goda tänder och god mage för att kunna smälta den frukten, men hinner man så långt, är den ljuf somisgen annan. (Jag förmodar.) Frun tycktes emellertid skänka sin man en odelad beundran, antingen han var si eller så, och talade någongång till honom om stolens ryggstöd, hvarpå han var nog artig att ge ett par obegripliga grymtningar till svar, samt sneglade på henne med ena ögat. I (Förts.)