Aftonbladet – 28 augusti 1868, sida 3

saker, behåller jag för mig sjelf, för hvilket du kan tacka mig en morgon då du vaknat på den rätta sidan. Ja, jag har verkligen varit ute; jag kunde inte motstå; ty: Böljan så frestande sjöng ibland: På min rygg sitt opp! Och laxar och löjor och mört vid strand Gjorde höga hopp, Och fåglarne jublade högt i sky: Ge 088 rum, ge ruml Och alla små skalbaggar ropade: fly, Hvad du nu är dum! Ut, ut, Njut, njut, Snart är lifvet och glädjen och sommaren slut! Inseende att skalbaggarne . kunde ha rätt, lyssnade jag en vacker sommardag till en väns böner att följa med henne på ett kort besök till Westmanland, och så gingo vi ombord på den lilla ångaren Engsö. et var, som sagdt är, en herrlig dag; en klar blå himmel, en strålande sol, en och annan skälmsk vestanvind, som roade sig att hvifta på rökpelaren i skorstenen, ibland med mer ibland med mindre framgång, alldeles som när en lustig liten flickunge af alla krafter blåser på en ävaljerspatolis för att se om hon skall få nya kläder. Vid stranden stod en hay af dessa oundvikliga vänner, som hvifta med handen, och som, när denna ej längre förslår för känslan, taga till näsdukar och parasoller, och som skulle gripa till handdukar och lakan om de hade några i närheten. Ingen i denna strandgarnering hviftade mot mig och — Gudskelof för det. Jag har aldrig kunnat med denna ofantliga och offentliga saknad, som stöter litet grand på det löjliga. Om en främling finge se en Engsöbåt med tillhörande hviftningar från däck och strand, skulle han tro det vara en samling emigranter, den vän och väns vän