WeLlane. VA TICLILILTAG JaLUTv —— VLI TJ DAL IIV MLY äl kunna anses vara alltför förmätet atttro att andets fäder skola äfven i sin mån göra nåot för detta gagnrika förslags genomföranle, i den öfvertygelsen, att hvad som åsyfar hufvudstadens sanna fördel äfven afser ela landets, att de frön till bildning och ryfsning, som här nedläggas, spira upp till let godas och sannas skydd och befordran emväl i hela Sverge, Men — det finnes ju nånga som ej ha denna tro, utan halft iroviskt säger: hjelpe Stockholms-intresset sig jelfto Ja! Gud gifve att det det kunde och rille. Men industridkarne i landet skulle väl kunna intresseras för åstadkommandet af en okal för utställning af deras produkter? En trädgårdsföreniog skulle ju kunna väckas till lif — med bestämmelse att genom odlingarne hår i Humlegården ånyo börja att verka för hortikulturens lifaktiga allmändrifvande hos oss, likasom under 20-talet efter 1832, och det just nu, sedan den Svenska trädgårdsföreningen blifvit Sverges snart sagdt största handelsträdgårdsanstalt i förening med elevskola, upphört att meddela allmänheten något om sina hortikultura arbeten och sträfvanden, och sett intresset för sina sammankomster utdö och listan på sina ledamöter ej blott decimeras utan förminskas med hundradetal. Och dernäst skulle väl detisenare åren till så verksamt lif likasom pånyttfödda Svenska jägareförbundet kunna uppmanas att ställa sig i spetsen för anskaffandet och vården af de djur, som borde här placeras, öfvertaga det af brukspatron Grill till en zoologisk trädgård donerade kapitalet, och befordra sitt fosterländska syfte genom att väcka kännedom om dess första vilkor: djurens lefnadshistoria. — Vi vilja ej söka konstruera flera planer för medels åvägabringande. Vill mar målet nog finner man medlen. Men ett rn Arg av or ; j är här af allra största vigt, nemligen att ej vilja göra allt på en gång, att ej tro denna skapelse kunna fås fullfärdig snart, utan åt den gifva en utvecklingsmöjlighet, som består deri: att steg för steg fortskrida mot det utsatta målet, utan att derpå tillsätta kapitaler till tröttnad eller hopa materialier till öfverflöd. Må man som förut blifvit sagdt — efter råd och lägenhet planera vissa delar efter hvarandra, pryda dem med odlingar, befolka dem med undervisningsföremål — och småningom — orh 20, 50, eller 100 år skall man börja se sig närmare förverkligandet af en plan, ett system, hvarom man kommit öfverens ifrån början, och som kan delvis utföras på ett sammanhängande sätt. 3. Äro dessa tillrustningar gagnande för folket? Hvad annat utgör vår tids höga uppgift och alla deras lösen, som sträfva att bli denna uppgift trogna, annat än: folkupplysning. Det är ej panem et circenses man numera kan kasta ut åt folket att stilla dess fordringar med; det vill ha ljus, och det vill i och genom kunskapernas ljus blifva ett folk. Och kunskaper har man nu funnit möjligt att inhemta äfven på annat sätt än genom torra dödande boklexor; det vakna ögat och den lifvade hågen, äro factorer som i dubbel menipg äro verksamma vid kunskapsförvärfvet. Åskådningsmateriebs — det är en fordran så i folkskolan som i elementarskolan, ja ännu mycket högre upp; och då detta kan så anskaffas, att det ej är tecknade utan lefvande bilder, som ställas fram för iakttagelsen, der blir verkan just den åsyftade: en lefvande kunskap. Tänkom oss, att Stockholms befolkning hade en plats; dit den kunde begifva sig för att lära känna och det ej genom andras ord eller ofullkomliga framställning, utan med egen uppfattning af det verkliga, det mest anmärkningsvärda ur det egna landets natur, konstoch konstflit, att dess blickar finge hvila på hvad som härutinnan kan åstadkommas från främmande länder; tänkom oss, att dessa skaror af ynglingar och flickor inom hufvudstaden, på hvilkas sanna utbildning, i ej ringa mån fosterlandets framtid hvilar, kunde gå hit för att hafva ett godt och fullständigt skolmateriel eller materiel för hvad som är att lära i lifvets skola — huru skulle ej detta inverka lifvande på kunskapsbegäret, stärkande på själsförmögenheterna och renande på folkandan. Ty 1 denna trädgård vore luften allt för mättad af det stora och sköna och underbara, för att tillåta den förskämning, som sprider sig i de sinnen, hvilka med förkärlek dväljas 1 blott materiella förlustelseställen, här vore uppmaningarne till eftertanke för många för att ej komma äfven de mera obildade att glömma tanken på sinnligare behof. Gif kunskapsbegäret näring och det skall växa till en kraft, hvars styrka man knappt anar. Att vidare söka utveckla detta skulle vara att allt för mycket misstaga sig om läsarnes egen öfvertygelse i denna fråga. Det intresse, som här är 1 fråga, är för omfattande och vigtigt, att man skulle kunna hysa något hopp om dess framgång, om ej man hade en borgen derför i den stora, alltmera erkända, oemotståndliga sanningen, att folkets makt bör hvila på sann och lefvande kunskap, att folkets anda bör vara liktydig med allmän förädling. Man har just de senare dagarne talat om att frågan om Humlegårdens användande till hofstall skulle ånyo vara å bane, ja till och med så afgjord, att nyssnämnde institution skall hit förläggas. Det kan ej vara sannt, det är en absurd omöjlighet — och vi afbida med lugn det svar, som stadsfullmäktige skola erhålla på sin hemställan om Humlegårdens användande för stadens behof,. Beror det på H. M:t konungen, så äro vi fast derom öfvertygade, att han vill till sin hufvudstads, sitt folks gagn och prydnad öfverlemna Humlegården, vill här grundlägga en stiftelse, som under kommande sekler skall kraftigt stärka och utbilda en god och förädlad folkanda, och att han vill från det bestående i denna stiftelse taga ett af de skönaste bladen iden minneskrans som ett upplyst folk egnar en upplyst konung. Tillförordnad regering. Under konungens resa föres regeringen af statsministern för utrikes ärendena grefve Wachtmeister, chefen för landtförsvarsdepartementet, generalmajoren Abelin, statsråden Berg och Adlercreutz. — Statsrådet. De ledamöter af statsrådet, som icke deltaga i den tillförordnade reveringen. åtniuta tienstledighet under H.