Aftonbladet – 27 augusti 1868, sida 3

lättnaden var endast ögonblicklig, Under det hon satt och lyssnade till sin mors lätta feberfantasier och betraktade hennes upphetsade ansigte, smög sig en hemsk bäfvan så småningom öfver henne. Tänk om slaget hade varit alltför häftigt! Tänk om fruktan för fattigdom obotligt hade skakat ett sinne, som af naturen icke egde någon stor styrka? Ty det var ett grymt — mycket grymt slag. Hon behöfde endast betrakta mrs Luans slöa, tunga ansigte, hennes stirrande ögon och sysslolöst korsade händer, för att se hura slaget hade träffat. Hon försökte nu att en smula ruska upp henne, Sitt då inte och stirra så der, tant, sade hon och trädde fram till henne; tag åter ihop med ert lapptäcke och krya upp er. Mamma kommer sig snart och John hjelper oss nog, och jag skall rita åt monsieur Merand, och allt blir nog godt och väligen. Vi ska ha en liten tillställning i nästa vecka, inföll här mrs Courtenay, och din tant skall bära en gul klädning, Dora. Mrs Luan log bistert. Hon tror att jag är tokig! sade hon. Inte sannt? Hvasa? Hon triumferade tydligen öfver sin öfverlägsna vishet. Doras ögon blefvo dunkla, då hon såg bort åt sängen, der den sjuka modren låg: Somliga menniskor tyckas vara. visa och äro enfaldiga, fortfor mrs Luan med en nick. Ack, herre Gud, så hett mitt hufvud ärlo Och med dessa ord tog hon af sig sin mössa och kastade den bort till andra ändan af rommet. Här var ej någon tröst att få eller någon tröst att skänka. Dora återvände till sin mors säng. Det är mycket treffig tillställning