Aftonbladet – 27 augusti 1868, sida 2

Här är huset,, ,svarade madame Bernard, i det hon stannade framför ett lågt, mycket gammalt hus. Dora kände detta hus mycket väl. Det stod närmast det i hvilket Nanette bodde. Hon gick alltid förbi det på sin väg till muset. Hon kände denna gråa facad, denna låga, hvälfda port, dessa stora gallerförsedda fönster på nedra botten. En gång hade hon sett porten stå öppen och hade uppfångat en glimt af en grön gård med skrofliga murar, en gammal, halft förfaller springbrunn och en hop skulpteradt skräp: men hvarken doktor Richard eller någon annan menniska hade hon sett der innanför. Han är hemma, sade madame Bernard. och såg uppåt fönstren i första våningen medan hon talade — de voro utan gardiner Dora såg ett ljus gå från rum till rum, mer kunde icke se hvem som bar det. Bor doktor Richard här,, frågade hon. då hennes följeslagerska ringde på klockan, som gaf ifrån sig ett mellankoliskt ljud i de tomma rummen der innanför. Inte alltid; men, stackars herre, han använder alla sina penningar på att köpa pamla saker, och han stufvar undan dem här, ser ni. Ljuset försvann ur fönstren der uppe; steg hördes komma utför trapporna, porten öppnpades, och Dora såg äter doktor Richard med hatten på hufvudet och ett ljus i banden, Han såg endast madame Bernard bakom hvilken hon stod dold. Nå, sade han med en godmodig otålighet, hvem är det nu igen som är sjuk Hvem är det nu som skall till att dö, bara för att plåga mig och hälla mig qvar Rouen i natt? Det är inte någon som skall dö, hoppas jag, monsieur Richard, svarade ma Bernard med en nigning; men matlvindist